Underbara, saknade djur

Jag älskar djur. Jag har alltid älskat djur, ända sedan jag var liten, och har aldrig blivit avskräckt av att djuret i fråga kanske är dubbelt så stort som mig. Jag har haft sådan tur som vuxit upp med min mamma som alltid tillåtit mig att ha djur. När jag var väldigt liten fick jag en kanin. När han gick bort var jag inte sugen på en kanin utan fick två ökenråttor. När jag gick i högstadiet fick jag och min bror varsin hund. Vid sidan av detta har jag alltid fått rida, och fick börja redan när jag var fem. Ett par år senare fick jag min första sommarhäst, och sommarhästar hade vi i kanske tre, fyra år innan jag slutligen som nioåring fick min alldeles egna ponny. Och det har absolut inte varit lätt. Jag fick min ponny som en busig och knäpp treåring, medan jag bara var ett barn. Som jag har kämpat med den ponnyn. Den tid jag (och mamma) har lagt ner på henne. Jag gav upp det mesta för att orka. Jag gav upp att hänga med vännerna hela dagarna, gav upp många sovmorgnar, många lediga dagar och mycket övriga "nöjen". Jag gav till och med upp hunden som mamma hade köpt till mig för att jag inte orkade med båda delarna. Men varenda sekund har det varit värt det. För det är det jag älskar. Jag älskar att kämpa med min häst som är bara min. Och det är guld värt att ha djur. När man kommer upp i gymnasiet brister det lite. Det är svårt, svårt, svårt att ha en häst, och livet runtom trycker på mer och mer. Så jag bestämde mig för att låna ut min häst. Och för lite mindre än ett år sedan sålde vi även den hunden som vi hade kvar, Shady, eftersom han inte trivdes i lägenheten som vi hade flyttat till. Ja, det är kämpigt med djur. Ja, det är värt det. Den enda anledningen till att jag är skeptisk till att skaffa fler djur är saknaden. För jag saknar mina djur så mycket. Varje sekund av varje dag. Jag saknar att "vara tvungen" att åka till stallet varje dag, för man åkte till stallet varje dag, och väl i stallet var det inte jobbigt utan avslappnande. Jag saknar att ha en hund att gå ut i skogen med. Numera är jag knappt i skogen. Idag var vi och hälsade på vår hund i Leksand och det sved att se hur glad han blev över att se oss alla igen. Det sved att se honom springa fram till vår bil för att följa med hem. Och det sved att åka därifrån och se hur han vände sig om efter oss. Jag undrar om hundar kan sakna på det sätt som vi kan. Jag undrar om hästar kan det. Jag undrar verkligen om mina kära djur ligger på kvällarna och längtar efter att matte ska hämta dem. Det är tur att jag inte vet, för om det var så, skulle mitt hjärta krossas. Varenda djur är en individ. Varenda djur är en speciell varelse med unika egenskaper.Vi älskar inte en golden retriever, vi älskar DEN DÄR golden retrievern. Vi älskar inte en connemara, vi älskar just DEN connemaran. För att den är våran retriever, våran connemara, vårat djur. Vår alldeles egna som vi lagt ner otaliga timmar och otaliga pussar och otaligt mycket energi på. Och ja, självklart är det värt det. Det kommer det alltid vara.