Saknade, älskade hästar

Sedan jag lånade ut min ponny, Troja, i våras har jag febrilt letat efter en medryttarhäst som skulle passa mig men inte hittat någon. Red en storhäst som hette Karusell ett tag innan sommarlovet men nja, vi passade inte riktigt ihop. För det första var hon ganska gammal och för det andra var hon ganska galen. Jag har inga problem med det, men jag tror att hon har djupa psykiska problem efter tidigare ägare som inte var så bara. Det var inga problem att rida henne, däremot var hon superstressad i hoppningen, vilket är något som jag inte kan göra något åt när jag bara rider 3-4 dagar i veckan. Så tyvärr fungerade det inte. Nu sitter jag alltså här utan medryttarhäst och utan egen häst. Jag har inte varit utan häst på... Tio år ungefär. Det liksom kliar och sticker i hela kroppen efter hästarna. Jag har inget att göra. Jag känner mig sjukt rastlös, även när jag är sysselsatt. Det är liksom en känsla som jag aldrig har haft förut, som ett obehagligt pirr i magen all min vakna tid. Jag måste få rida, jag måste få träna, jag måste få göra det som gör mig lycklig. Anton har dessutom sålt sin kross nyligen och har samma problem som jag, vilket knappast gör situationen bättre. Så, om någon som läser vet eller har någon häst som behöver motioneras, hojta gärna till. Tills vidare får jag nöja mig med att läsa hästbloggar och titta på gamla hästbilder och drömma mig bort.  Ett x antal år sedan med min pärla. Karusellen. Tjockis! Min Troja.