man ska leva för varandra, för en gång finns bara minnen kvar

Jag saknar dig varje dag. Men idag extra mycket. Det har varit många sådana här kvällar den senaste tiden. Kvällar då jag inte kan hålla inne det. Då jag bara tänker och gråter. Gråter främst för att jag saknar dig. Men också för att jag är arg på mig själv över att vi inte hade setts på så lång tid. Och jag vet inte om jag någonsin kommer att klara av att förlåta mig själv för det. Jag försöker att tänka att du också hade fullt upp. Att vi inte hade setts på lång tid för att vi båda hade fullt upp. Men det är fortfarande lika jobbigt. För faktumet att jag aldrig mer kommer att få träffa dig kvarstår. Då och då klarar jag inte av att hålla uppe murarna, utan bara faller ner i denna sorgen. Där man knappt kan andas. Där du är det enda jag ser, och minnena gör sig så otroligt påtagliga. Då och då klarar jag inte av att skratta när jag tänker på alla härliga minnen med dig. Utan då och då gråter jag bara floder, saknar dig, känner hur hjärtat håller på att slitas itu, tänker på att vi aldrig mer kommer att få kramas och vill ta sönder saker i frustration över att livet är så orättvist.Och så tänker jag på att du kanske någonstans långt under medvetandet visste vad som skulle hända när du dagen innan du gick bort hörde av dig. Utan det där meddelandena hade jag gått sönder. Jag är så glad för dem.Jag saknar dig. Jag älskar dig. <3