I dit it!

Igår publicerade jag att ett av mina mål under september är att kunna springa 7 km utan att stanna. Igår hände det. Jag kan dock meddela att de sista två kilometrarna gick på enbart vilja och jag kan säga att detta är en utmaning även för mitt huvud. Eftersom Alex alltid säger att min självbiografi skulle heta "när tålamodet satte stopp för allt" så kan jag säga att jag är en som oftast ger upp vid sådana tillfällen. Men inte denna gång! Sen bokstavligen ramlade jag in genom dörren och skrek om att jag behövde någonting ätbart. Som tur var hittade jag även en påse med proteinpulver som jag fått som sample från någon tidning någon gång och jag blev människa igen. Förstod för första gången i mitt 25-åriga liv varför proteinpulver är bra.  Denna dag vet jag inte riktigt vad som händer men jobbsökande och promenad står som vanligt på listan.