Ensamheten

Jag har nu bott ensam i ca 1,5 månad och jag trivs med det. Jag har bott själv förut utan problem, men denna gång är det ändå annorlunda. Jag har inte direkt någon rutin i mitt liv just nu, jag går i skolan kanske 1-2 gånger i veckan och när jag är där känner jag bara en person och vi pratar mest om uppsatsen. Jag har två kompisar här i Norrköping men de är båda upptagna med sina liv. Jag har ganska mycket fritid men den mesta av min fritid spenderar jag ensam. Det är inte så att jag inte har kompisar, det är bara att jag har alla mina kompisar utspridda. De bor i Helsingborg, Stockholm, Oslo, Jönköping och Göteborg. Alla de som står mig nära är inte nära rent fysiskt. Så idag brast det. Jag har inte träffat någon jag känner på riktigt på hela veckan, jag har knappt ens pratat med någon denna vecka och ensamheten sköljde liksom över mig. Jag behöver det sociala i mitt liv och just nu är det på bristgränsen. Jag behöver mina kompisar.  Men mitt i allt det mörka så kan jag berätta att två av mina älsklingar i alla fall kommer hem till nästa helg och vi ska på fest! Jag kunde inte längta mer!