du jag och alla andra

Gråa väder, tjocka kläder.  Unika drag, sättet du skrattade på innan en kyss, hur jag alltid fick stå på tå för att nå, att du drog på munnen när du sa något du inte trodde jag skulle tycka vara bra.  Det är som att bli skjuten i själen när allt är rätt men ändå så fel. Du är du, men det är någon annan.  Allt det unika, det är inte är dina, från början.  Lägger bitar och allt faller inte plats, eller är jag bara blind av min egna last?