You act like it's you against the world when it's really just you against yourself

TW ätstörning Inlägget handlar om ätstörning. Är det något som triggar dig, var snäll och bläddra vidare.  Jag kommer vara väldigt personlig i det här inlägget och jag är livrädd för vad ni ska tycka och tänka. Men jag känner att jag måste prata om det...  Det är det tiden på året igen. Ni vet, den där tiden när ätstörningen gör sig lite mer påmind än annars. När värmen kommer, solen skiner och det är meningen att man ska njuta av vädret, kanske besöka stranden och njuta av årets nya glassar. Men det går inte. I flera år har jag kämpat mot det här. Kämpat mot tankarna och rösterna som säger att jag inte duger, att jag inte är värd att synas ute, att jag är äcklig och måste stanna inne. Ätstörningen har jag haft så länge jag kan minnas. Redan som liten blev jag större och större och både vuxna och barn påpekade hur jag såg ut och att jag borde banta. Jag har alltid älskat sommaren, egentligen. Lösa linnen och shorts. Ligga på stranden och få färg. Men tankarna var alltid där. "kom ihåg att inte äta något kvällen innan eller innan du åker till stranden" i hopp om att min mage skulle se lite mindre ut. Jag vågade inte dricka vatten när jag var ute ifall kroppen skulle reagera negativt. Jag älskade känslan av förstora kläder. Jag köpte gärna 2-3 storlekar större, av allt. Känslan av att jag kanske inte var så stor som jag trodde.  Allt vände när jag ökade drastiskt i vikt på grund av mediciner och fel matvanor. Kläderna var inte längre förstora. Tvärtom. Och jag fick aldrig på mig kläderna jag ville ha. Och där blev allt värre.  Jag har aldrig tyckt att större personer är fula eller att det är fel att vara tjock. Det finns inget fel i att vara tjock. Tjock är inget skällsord. Jag bara trivs inte som det. Jag har gått hos dietist i flera år för att få kontroll över mat. I perioder hetsäter jag för att sen svälta mig själv i flera dagar, ibland veckor - bara för att jag åt för mycket. Dietisten kunde inte längre hjälpa mig. Hon ville få in mig på CFÄ (centrum för ätstörning), men CFÄ, trots mycket underlag, nekar mig på grund av att jag inte går hos psykolog och får hjälp med mina andra problem. Egentligen vill jag nog inte till CFÄ, för där kommer jag inte gå ner i vikt. Tvärtom. De vill hjälpa mig bli vän med mat. Och det vill jag. Men på grund av hälsoskäl så behöver jag också gå ner i vikt. Bulimi kallade han det. Han som intervjuade mig inför CFÄ. Bulimi med avvikelser, då jag inte riktigt uppfyller allt på det sätt man ska (vad det nu betyder). Men varken han eller dietisten har utbildningen eller makten för att kunna sätta diagnos på mig. Så den förblir ospecificerad. Jag är väldigt ängslig inför sommaren. Jag vet med mig att det blir ännu en sommar med heltäckande, mörka, helst för stora kläder för att slippa visa mig. Så många somrar som jag har gått miste om på grund av den här äckliga ätstörningen. Många säger att man inte ska bry sig. "Bara kör! Klä dig som du vill och visa upp din kropp som den är!", "Du är fin som du är och du duger som du är." Men tankarna och rösterna säger annat. Och hur tuff man än kan vara, så blir man otroligt liten i dessa situationer. Jag vill bli frisk. Jag vill ha en hälsosam livsstil. Jag vill ha en hälsosam vikt. Jag vill njuta av den där glassen utan att ångesten äter upp mig efteråt. Jag vill kunna äta vad jag vill, när jag vill utan massa pekpinnar från både mig själv och andra. Varje år hoppas jag att det ska vara annorlunda. Ni som själva lider av en ätstörning, hur hanterar ni det? Vilken årstid är värst och vad mår du mest dåligt över?