+WORTH IT

Jag var lycklig igår när jag vaknade. Hans namn hade dykt upp på skärmen nån gång under natten och jag hade vänt mig om leendes när jag vaknade klockan 04. Jag var lycklig igår när jag vaknade för att den andra han var ute ur mitt liv och hade ersatts med en ny han. En roligare, snällare och smartare version. En bättre helt enkelt. Jag var lycklig igår när jag vaknade för att han hade skrivit med mig hela kvällen innan och även fast jag visste att jag inte fick kände jag det där stinget av lycka i maggropen när telefonskärmen lös upp och hans namn syntes prydligt bokstaverat. Jag var lycklig igår när jag vaknade för att jag kände mig så fri och lätt när jag pratade med honom, lycklig helt enkelt. Men när jag skulle gå och lägga mig igår kväll kände jag ett styng av sorg när han inte hört av sig på några timmar. Ett styng av sorg för att jag inte visste hur man tar sig vidare. För hur gör man det? Hur vet man hur mycket tid och energi som ska läggas på nästa? Hur vet man hur långt man vågar satsa? Hur vet man hur mycket smärta som är värt för den här personen? Hur vet man hur länge man vågar prata och hur ofta för att inte bli lika fast som sist? Lika blind och dum som senast? Jag vet inte, jag vet inte hur man gör eller hur man bär sig åt. Det enda jag vet är att vågar man inte chansa vinner man ingenting, och kanske är det så man får tänka. Antingen förlorar man eller så vinner man. Antingen gör det ont eller så är det här din livs kärlek. Ingen vet, om man inte provar.