+UR SKRIVARKIVET DEL 5

Det var en utekväll och lampor av diverse slag och färger bländade mig när jag gick över dansgolvet. Folk dansade och skrattade, någon spillde ut sin drink och någon annan tittade storögt på sin nu nedspillda klänning. Musiken dånade ut från högtalarna och sorlet av människoröster gjorde mig yr. Jag var tvungen att ta luft. Borta vid baren stod några vänner som alldeles för glatt skulle krama mig och ta i hand och bjuda på allt vad baren hade. Jag tackade bestämt nej och fortsatte min färd mot utgången. Jag möttes av en kall februarinatt när jag öppnade dörrarna. Jag frös om både händer och ben, min klänning var alldeles för tunn och strumpbyxorna var ingen hjälp mot kylan precis. Jag satte mig en stund på en bänk, vilken inte heller var allt för varm, men jag behövde sitta ned. Jag andades tungt och långsamt. Lite längre bort stod några killar och rökte och stanken fick mig att rysa till. Jag tittade ner i snön, den gnistrade så fint när månen och stjärnorna speglade sig i den. Plötsligt kände jag hur gråten stockade sig i min hals. Tårarna brände bakom ögonen och när jag varken orkade eller brydde mig om att hålla dem tillbaka så började dem rinna ner för kinderna. Vad gjorde jag här egentligen? Ingenting skulle bli som förut ändå. Vid jackorna var det fullt med folk och med tanke på att klockan bara var halv 12 så strömmade folk fortfarande in i lokalen. Jag lämnade min nummerlapp till en tjej med rött hår och hon tittade lite skeptiskt på mig när hon såg mina rödgråtna ögon. – Det är lugnt, svarade jag som om hon hade ställt en fråga, jag är bara lite trött. Hon nickade misstroget mot mig och gav tillbaka både min jacka och min väska. Ute mötte kylan mig som en vägg igen, trotts att jag nyss känt den. Jag tog mig förbi folkmassan utanför dörren och började gå. Det var halt och jag försökte att ta det lugnt, men fötterna var ivriga att ta mig hem. Utan att jag visste hur det gick till låg jag i en snöhög bredvid kön in till nattklubben. Fötterna värkte och huvudet också, jag hade halkat på en isfläck. Jag låg där en stund och övervägde om det var värt att resa sig upp eller om man kanske skulle vila ett tag. – Gick det bra? Rösten var mörk men ändå vänlig. Jag försökte lokalisera var den kom ifrån när ett huvud gjorde sig synligt framför mig. Hjärtat gjorde genast trippelvolter. Inte han. En utsträckt hand pekade menande mot min. – Kom jag hjälper dig upp. Han log lite tafatt. Hjälp, jag skämdes ihjäl, av alla människor på jorden så hade han sett min vurpa ner i snöhögen, det var ju fantastiskt. – Tack, sa jag och harklade mig, tack så mycket. Jag rodnade. Varför gjorde jag alltid det? Tur att det var mörkt ute i alla fall, han kanske inte såg något. – Klarar du dig hem? Frågade han försiktigt. Jag betraktade hans bruna ögon, hans svarta svall var långt och en liten hårsnutt hängde ned framför ögonen. Han var helt perfekt, och gud skulle veta hur många gånger jag tänkt exakt samma sak. – Ja, det är lugnt, jag är lite trött bara, och så var det en isfläck där precis. Jag pekade med hela handen. Han betraktade mig långsamt. – Vart bor du då? Har du nära hem? – Ja eller, jag bor på Marieberg, jag går det är ingen fara, kan behöva en promenad. Han tittade på mig igen, med den där blicken som brände som eld. Jag frös inte ens längre. – Nej, vet du vad, jag kör hem dig, min bil står ändå runt hörnet här. Han log. – Det behövs inte, jag lovar, jag kan ta en taxi. – Sluta larva dig, det tar inga tider att köra hem dig, det var jag som hittade dig, du är mitt ansvar nu. Han skrattade lite och det gjorde jag också. För första gången under den kvällen. När vi kom runt hörnet stod en Lexus NX parkerad intill trottoarkanten. Han låste upp den som ingenting och hoppade in. Jag gick lydigt till andra sidan och öppnade dörren. Han såg på mig när jag stannade till en stund. – Lexus NX, sa jag. Han tittade beundrande på mig. Är det 200t eller 300h? Han tittade rakt fram nu och jag lade märke till hans smilgropar i sidorna när han log brett. – Det trodde jag inte, svarade han och skrattade. – Vadå? Frågade jag menande. Att jag inte skulle kunna bilmärket eller de två sorterna av NX?  Han skrattade igen. – Inget av det. När han märkte att jag stod kvar och väntade på ett svar harklade han sig hastigt. 200t, svarade han och log. Bilfärden hem till mig kändes både kort och lång, vi pratade om allt och även fast han till och med körde fel två gånger kändes det som att tiden inte räckte till. Innan jag skulle gå ur bilen böjde han sig fram och gav mig en lång men lätt kyss och viskade ”vi ses”.   När jag lade mig i sängen den natten kändes gråten i halsen som nyligen varit så tydlig som bortblåst. Jag var tillbaka på ruta ett, det hade alltid varit honom på ett eller annat sätt. Alla misslyckade försök med andra killar kändes meningslösa och innan jag somnade raderade jag dem alla ur mitt liv. Killen i klassen som utnyttjade mig, killen på jobbet som hade en annan och killen jag kände som bara skrev när det blev kväll. Kanske var det värt det ändå, att hitta fel så många gånger, för att äntligen hitta rätt?