+BYE BYE BEAUTIFUL

Jag tror, eller jag vet, att när man är mitt uppe i allting så uppskattar man inte det man har. Man uppskattar inte de små sakerna, vardagen, det vanliga. Men efteråt, när allt lagt sig, det som man såg fram emot, det som är förflutet, när det är förbi och passerat inser man. Man inser hur lyckligt lottad man var. Hur dum man var som inte uppskattade tiden mer. Hur korkad man var som inte stannade upp, tackade, och fortsatte. Jag var egentligen inte dum, jag längtade inte till studenten. Jag fruktade den. Det hjälpte inte, den kom ändå. Jag visste att jag skulle vara ledsen. Jag visste att jag skulle sakna det. Men vad jag inte visste var att det skulle göra så föbannat ont att titta igenom alla dessa bilder. För det finns så många, alldeles för många bilder där jag inte njutit av ögonblicket när jag tryckt på knappen till mobilkameran. Jag skäms över att jag inte tagit vara på varenda millisekund. På varenda knapptryckning bakom kameran. Varje gång jag är ledsen tar jag fram de här bilderna. De gör mig både gladare och ledsnare. Gladare för att jag tänker på allt fint jag har upplevt och fått här i livet och ledsnare för att jag saknar det så det sitter en ständig klump i både hals och mage. En dag hoppas jag att jag får uppleva samma konstanta glädje. Samma gemenskap och kärlek. För att avsluta lite snyggt och för att binda ihop det hela: Life's what happens while you're busy making other plans. Njut av nuet, det kommer aldrig igen.    Tack för att ni visat mig vad kärlek är när jag har vart för upptagen med att söka efter annan kärlek. Mina fina vänner, vad jag älskar er.