and though I tried to tell you that I needed you, here I am without you

Under tiden dessa Washington bilder togs (alla förutom den första) så trodde jag på riktigt att jag skulle svimma/dö eller dylikt. Och det enda jag ville var att hoppa in i den svala bussen och köra till hotellet där jag visste att en kall cola och en sval pool väntade på mig. Hotellet låg ju dessutom på en kulle med vad jag tyckte, en perfekt utsikt över dessa; Lincolnmemorial och capitolium. Jag tyckte att gå runt där i Washington med ungefär 110 grader farenheit i luften (vilket motsvarar ungefär 48 grader celsius) just då, var något av det mest jobbiga och svettigaste jag gjort, till och med värre än de spinningpass jag avklarat under min livstid. Idag när jag gick hem från skolan och höll på att få mindre köldskador upptäckte jag att jag verkligen saknar just den där dagen då jag trodde jag skulle svimma/dö av värmen. För även om det var så otroligt varmt under tiden vi gick där så var det helt underbart att komma hem till hotellet och ta en dusch och titta på Ellen's medan man gjorde sig i ordning för att gå ut på Washingtons gator med alla vita byggnader för att hitta en resturang. Och det var härligt att se solnedgången samtidigt som man spatserade där på gatorna och tänkte på att man var på andra sidan jordklotet. Det var även helt underbart att äta de godaste revbenspjäll i världen på en resturang som var så typiskt usa aktig med en stor bar och fotboll på tvn och bara män som satt och vrålade med stora ölglas i händerna. Samtidigt som man skålade och möttes av fina léenden. Jag vet varför jag just tänker på den här dagen, precis varenda dag. Det är inte bara värmen och det faktum att man befann sig på en annan plats, eller att solnedgången spelgade sig i alla vita byggnader och utgjorde något slags gyllene sken över allt & alla, det var även något speciellt med det där léendet. Det är vad som får mig att komma ihåg den där dagen och varenda liten detalj av den.