+

  Det finns nog ingenting, någon gång, någonsin som varit så jobbigt och känslomässigt som att lämna det här bakom mig. Jag har fortfarande inte lyckats och hur många gånger jag än tänker på det så kommer den här tiden aldrig tillbaka. Det är det som är så sjukt och det som gör så ont. Jag vet inte hur jag någonsin ska släppa det här eller om jag nånsin kommer ha så här kul igen. Antagligen inte. Sedan studenten har jag inte varit mig själv, jag gör inget som jag brukar, jag gillar inte samma saker, jag älskar inte mat längre, jag lyssnar knappt på Sonata Arctica. Ingenting är som förut och jag är helt vilse. Jag hittar lixom inte tillbaka hur mycket jag än försöker. Jag känner mig halv, och när jag ser på de här bilderna kan jag bara vara tacksam för allt jag fått uppleva. Alla vänner jag träffat och de tre bästa åren i mitt liv. Jag saknar allt, plugget, lärarna, till och med de jobbiga redovisningarna framför klassen??? Jag skulle göra om allt, och jag skulle inte gjort någotning annorlunda, det är en sak som är säker. Nån dag kanske det slutar göra ont, men SA12 A ligger mig ständigt och jämt varmt om hjärtat. Och speciellt min la familia, ni är bäst. Saknar