+

Jag önskar att jag kunde säga åt mig själv att skärpa mig. Lägg av. Slösa inte mer tid och energi på honom. Jag önskar att jag var stark nog att gå iväg själv. Att jag hade självförtroendet att säga att jag är värd någon bättre. Men istället ligger jag här, tårarna rinner. Istället tittar jag febrilt på mobilen efter hans namn varannan minut. Istället letar jag efter hans bil vart jag än åker. När ska det ta slut? Hur ska det ta slut? För jag lämnar inget, jag lämnar ingen. Jag väntar på att bli lämnad, för jag har ingen aning om hur man ger upp och går sin väg. Jag har ingen aning hur man släpper nån på fullaste allvar och går vidare. Jag önskar att jag visste och jag önskar att jag var stark nog. För då hade jag antagligen inte legat i min säng och torkat tårar ikväll, då hade jag antagligen stått upp, rakryggad och tänkt: hans jävla förlust.