+

Jag vaknade med jämna mellanrum av att ljuset från fönstret i hans rum bländade mig. Jag hörde hur han andades bakom min rygg. Jag ville vända mig om och titta på honom, följa hans ansiktsdrag med mina fingrar, forma den mörkbruna, perfekta luggen. Men jag vågade inte, för jag visste väl egentligen att det var över och slut redan då. Att det inte fanns nån mening att beundra hela honom gång på gång, på gång på gång.Jag undrade hur något så skevt och oseriöst kunde kännas så himla rätt. Hur allt han gjorde accepterades och förläts. Hur jag gång på gång föll för honom, snubblade, kapitulerade och bara kastade hjärtat rakt i handen på honom. Jag undrade när jag förlorade all min självrespekt, för visst var det i samma veva som jag förlorade vettet också? Jag blev nån ny, nån som vågade mer men samtidigt mindre. Någon som vågade säga ifrån, men samtidigt aldrig till honom. Jag ville nästan att han skulle behandla mig dåligt för det betydde att jag fortfarande fanns i hans liv, och han i mitt.Jag lät bli att vända mig om den där morgonen, han vaknade i alla fall. Han vaknade och kysste mig i nacken och på kinden och kramade mig och kittlade mig. Viskade godmorgon i mitt öra och höll om mig. Drog fingrarna genom mitt hår och sa att jag var hans. Visserligen var det inte med flit han sa det, utan något som slank ur honom och som han genast tog tillbaka lite fint, men ändå. För mig var det hela världen. För mig var det hela världen när han skjutsade hem mig och vi lyssnade på nån smörsångare och jag kände för första gången på länge att livet kommer ordna sig. Livet kommer bli bra och alla bitar kommer falla på plats. Innan jag klev ur bilen gav han mig en kyss och det var den sista jag fick. Just då intalade jag mig själv att det var okej om det aldrig skulle hända mer och okej om det skulle. Men sanningen var att det var allt jag ville. Jag ljög för mig själv och det gör jag fortfarande när hans namn kommer på tal och jag säger att det inte gör ont, att jag inte bryr mig mer. För ingen känner om mitt örngott är blött av tårar om kvällarna. För ingen känner om jag sprutat hans parfym på en pappersbit och ingen hör när jag lyssnar på den där förbannade smörsångaren och låtsas att jag är tillbaka i bilen med honom. Kanske kommer jag ångra mig att jag aldrig vände mig om den där morgonen. Att jag inte drog fingrarna genom hans mörkbruna lugg eller granskade honom och beundrade. För tänk om han hade varit min då? Tänk om han hade varit min nu?