Såhär gick det till när mitt liv rasade samman

För ett knappt år sen kraschade mitt liv fullständigt! 100  % krasch Big time!   Vad var det då som hände?   Jag hade haft en till- och från relation med C under en tid. Jag hade vacklat ganska länge – separerat och flyttat tillbaka, det tog slut och sen blev vi ihop igen. Fram och tillbaka.   Förra hösten (2013) hade jag insett att alla de saker jag tyckt varit jobbiga med C berodde på hennes diagnoser – GAD och panikångest och säkert också lite instabil personlighetsstörning. NU hade jag förstått vad det var som låg bakom allt som jag tyckte var ”fel” med henne. Men med den vetskapen så var jag trygg i att jag skulle hantera det. (Idag vet jag ju att det i stor utsträckning var mitt beteende som triggade igång det mesta av det och att problemen egentligen handlat om mig och mina störningar)   Här (hösten 2013) hade jag bestämt mig 100%! Nu skulle jag gå all in med min C. Hon var ju när allt kom omkring en riktig 100-poängare och jag var alltid så stolt över henne. Nu hade jag en helt annan ödmjukhet inför hennes beteende som jag tidigare inte hade förstått mig på. Jag var trygg i att det var SÅÅÅ värt det. Jag hade lägenheten, och där skulle jag bo med barnen tills vi hittade något annat där jag kunde bo med C. Nu började själva separationen på allvar och det var SÅ mycket jobbigare än jag trodde!! Vi hade bott isär mycket tidigare, men nu skulle huset säljas och det var på riktigt.  Påfrestande på många olika plan. Och det var oändligt mycket mer att göra än jag ens hade kunnat föreställa mig!   Barnen ska såklart sättas i centrum och de ska gå så oskadda ut separationen som möjligt. Hela tiden var jag tvungen att vara på ”speaking terms” med mitt ex (”L”). C var otålig och undrade vad som hände och hur allt gick. Samtidigt ville vi separera på vårt sätt och inte behöva förklara för halva släkten, familj och vänner varför vi separerade, hur det gick, vad status var, och hur det kändes, etc. Därför, och här är nog det stora misstaget, så valde vi att inte säga nåt till övriga släkten. Vi ville att de skulle vara ovetandes och sedan när vi var klara med hela processen ville vi berätta för andra att vi valt att dela på oss eftersom jag träffat en annan, osv. ”Alla” visste iofs att jag hade träffat nån annan, flera i exets familj hade sett mig och C. Men att vi nu separerade 100% var det inte många som visste. Folk trodde vi bodde ihop och det var så vi ville låta dem tro tills vi var klara med hela separationen.   Nu började ett jättearbete! Sälja huset. Vem ska ha vilka möbler? Diskussioner om barnen. Storgråtande arbetslös ex-sambo. Hon skrek verkligen "Du förstör mitt liiiiiiiiiiiiv om du lämnar mig!!" Hon hade inte råd att bo kvar i huset. Vi skulle sälja det. Hon kunde inte hitta ny bostad. Kunde någon köpa ut mig? Ja, det löste vi. Hur skulle vi göra med möblerna? Sparandet till barnen? Skulle jag ta det? Eftersom jag tjänade mest? Hämtning lämning av barnen innan vi har två bilar? Jag måste köpa möbler till lägenheten. Bilen – hur gör vi med den? Ta den du – jag köper ny. Kan fixa tjänstebil. Nej det gick inte. Jag får köpa bil på vanligt sätt. All juridik – vad händer om L dör? Får barnen det då? Eller ska jag stå som förmånstagare? Datorn? Nej, ta den du – jag kan köpa ny. OJ….jag tjänar bra med pengar, men nu börjar det bli ganska dyrt och mycket till och med för mig. Vårdnadstvist! Ja…..mitt i alltihop en jävla vårdnadstvist! Vi löser med skiljenämnd så slipper vi hela processen med rättegång och väntetider och allt. Vi betalar själva (= JAG betalar.) Drivkraften är helt och hållet mitt framtida liv med C!! Annars hade jag gått under!   Mitt i allt detta driver jag ett framgångsrikt företag och jobbar mer än heltid. Reser land och rike runt. Snart bokslut också och oändligt mycket bokföring, moms, skatter, redovisning. Måste fixa ny hemsida. Prioriteringar!! L jobbade inte alls. Är skitarg och provocerad av henne pga av detta. Barnen ska vara oskadda ur den här processen. C frågar 40 ggr i veckan hur det går (såklart) Jag försöker förklara, men har man lögnen som coping-strategi så skarvar man ibland med hur det ligger till egentligen. Det mesta dock sant. Så jäääävla jobbigt just nu! Det enda som ger mig energi är tanken på OSS! På C och mig. Att det faktiskt ska bli VI. Att vi ska gifta oss. Jag har tittat på förlovningsringar. Vet exakt vad hon tycker om för typ av ringar. Hittat en jättefin men den kostar 20000:- men det är det värt. Samtidigt som jag avslutar allt gammalt försöker jag bygga upp allt det nya….bankkonto med C, köpa möbler, en resa behöver vi. Hur skulle vi göra med bilen nu då? C sjukskriven för depression och utmattning. Det behöver hon. Jag också egentligen, men är helt uteslutet. Måste vara stark. Finnas för barnen. Finnas för C. Leverera på jobbet. Är jag sjuk en dag finns INGEN i hela Sverige som kan rycka in istället. Lite förkyld och feber får gå ändå. Behöver ju pengarna. Tänker hela tiden på vår framtid. Vi ska ha barn….längtar efter lyckan att få skaffa barn med mitt livs stora kärlek. Hon är det bästa som hänt mig! Vi beställde ett naturläkemedel för att förbättra kvaliteten på mina spermier. Hon är verkligen på riktigt intresserad av att ha sin framtid med mig!! Känns så bra varje gång jag tar de tabletterna. Känns liksom som att för varje gång ökar chansen för att kunna göra henne gravid. Och det är det enda jag vill. Längtar!!!   C säger att hon vill inte vara tillsammans innan allt är löst med mitt ex. Typ göra uppehåll. Panik, men fair enough. Inte alls vad jag vill, men om det får henne att må bättre i allt så gör jag ddet. Får inte vara egoistisk nu. Ger mig incitament att lägga på ytterligare ett kol!   Orkar inte. Tanken på att det snart är VI ger mig energi. Det är henne jag ska dela mitt liv med! Punkt! I det här läget är jag SKÖR! På gränsen till nervsammanbrott. Bryter ihop när som helst. Kämpar. Vet att jag borde träna och försöker pressa in det när det går. Vill ju vara fin och sexig för C. ”Hur går det?? Hur jävla svårt ska det vara att separera från den där kärringen?”. Jag: ”Du vet ju att du har nyckeln så du kan komma hem till mig precis när du vill.”   Hur skulle vi göra nu med tomträtten? Skulle han köpa ut den också? Eller ska den vara kvar som tomträtt? Men har du råd att bo kvar i huset? Ja jag SKA hjälpa dig så gott jag kan med ditt jobbsökande!! Du måste kunna bo kvar för barnens skull. Du behöver ett jobb. Klart jag hjälper dig. Resan till Dubai…..FAN FAN FAN vad jag misskötte det!! I nya lägenheten kysste jag en jävla brud på en spontanfest och det var ju det sista som behövdes. FAN FAN FAN. Pallar inte. Vill krypa ihop i ett hörn och gråta. Skrek åt C…. Blev ingen Dubai. Det var ju EXAKT det vi hade behövt! Ville ju inget annat!   Nu börjar jag snart landa hela det här. Mitten februari. Separationen så gott som klar. Ingen i övriga släkten har direkt märkt något. Inte tusen frågor från släkten. Barnen ganska glada ändå. C nerbruten och deprimerad, men nu kommer jag kunna ta hand om henne. Jag har köpt jättefina möbler till oss. Köpt upp mig på ett helt hem och lagt MYCKET pengar på det!   Slutet februari. Idag är en speciell dag….Edvin har studiedag och storebror är i skolan. Idag ska jag komma hem med Edvin till C. Hon har längtat efter och tjatat om i två år att få träffa mina barn. Idag har jag ledigt från jobbet. Edvin och jag fikar och sen ska vi hem till C. Nervöst och underbart. Äntligen!   Ringer C för att överraska. Hon kort i tonen: -          ”Jag orkar inte” -          ”Men vi står ju här utanför. Titta ut så ser du!” -          ”Jag orkar inte. ”   Liksom va? Vill du inte nu?? Det är ju det här du velat hela tiden??!   28  februari, en fredag – ett meddelande på Whats app ”Jag vill bara vara kompis med dig”. Jag är på fest i Lund. Kastar allt jag har för händerna och åker hem till henne och pratar. Mysig stund, men jag sover hemma. Paniken finns. Menar hon att vi inte ska vara ihop nu??   Nu börjar jag krascha på riktigt! Jag såg det inte då, men jag såg det sen när jag blickade tillbaka. Ytterligare ett par veckor senare: Ett sms ”Jag har fått höra saker om dig och efter det är jag rädd för dig. Du är psykiskt sjuk. Jag vill aldrig mer veta av dig”   RIDÅ!   Misstänkte att hon hört via släktingarna (som ju var helt ovetandes) om allt att vi inte separerat. Försökte berätta. Hon svarade inte.   Paniken! Min bästa vän! Min blivande fru! Mitt ALLT var bara borta. Och hon verkade vara det på riktigt!!! Skräcken!  Vad skulle jag leva för nu??? Det var ju det ENDA jag haft för ögonen i flera månader nu! Hon verkar mena allvar! Jag vill inte leva! Jag kan inte jobba!   Ligger i en liten hög. Gråter. Går iväg och gör mina föreläsningar. Gråter. Fakturerar dem. Orkar inte mer än så. Vill inte mer än så. Orkar inte betala räkningar. Orkar inte leva. Vill inte leva! Vill bara gråta. För första gången vill jag inte leva. Barnen är det enda som ger mig energi. Varför vill hon inte ens säga hej? Hatar hon mig? Vad hade hon hört? Skulle vi inte skaffa barn bara häromveckan???? Kan hon inte bara förklara vad fan hon hört?!   Tappar kontrollen över mig själv fullständigt. Vill inte leva!   Hon sa ofta när vi bråkade: ”Nu gör jag slut! Hoppas det går åt helvete för dig i ditt liv!!” Det gjorde det också.