När polletten trillar ner och man inser att...(Del 4)

…jag har haft slentrianmässigt ljugande! Att jag (IBLAND) har haft svårt för att skilja på fantasi och verklighet. Och att inse det är inte roligt och inte fan är det enkelt heller. Men det är sådan jag har varit. Det är ju bara att inse fakta! ☹ Och det är jävligt läskigt! Sådana beteenden går såklart inte behandla med något läkemedel i världen! Det finns bara ett sätt och det är först att inse att man har sådant beteende. Sedan är det bara träna, träna, träna! Träna bort det gamla beteendet med lögner. Och träna in det nya beteendet med ärlighet. Och det är inte lätt! Det är som att sluta med droger. Man vet vad som ska göras – det är enkelt på så många sätt, men samtidigt så otroligt svårt. Ida (min psykolog) och jag har ju verkligen rotat i ORSAKERNA för detta. Vi har rotat i NÄR jag har ljugit, i vilka situtationer. Vi har rotat i VARFÖR jag ljugit. Terapi, terapi, terapi! Träna, träna, träna!! Nu när det gått ett par, tre år efter att jag först tog tag i det så vågar jag säga att jag är nästan helt fri från de beteendena. Det finns ganska många knep man kan ta till för att få hjälp med att stärka det önskade beteendet… Men när jag nu tänker på hur jag ibland kunde vara förut så kommer ofta tanken ”Vad har jag GJORT!? Hur fan har jag varit??”  Shit….jag tar mig för pannan när jag tänker på det nu…