När polletten trillar ner och man inser att… (Del 2)

… att det var MIG det var fel på! Det är inte alltid andras fel. Jag har vid ett par tillfällen jobbat på arbetsplatser där jag har vantrivts. Jag tänker speciellt på ett extrajobb jag hade när jag pluggade och ett annat jobb jag hade sen på ett chefsrekryteringsföretag. Jag trivdes INTE där. Cheferna var dåliga och företagskulturen sög. Felet låg utanför mig själv. För att det skulle vara MIG det det fel på, den tanken föresvävade mig aldrig. Jag har haft några förhållanden. Alla har iofs varit bra och harmoniska relationer, utom en som jag hade för några år sen. En underbar tjej jag var tillsammans med och jag hade aldrig varit så kär i hela mitt liv. Men jävlar vad vi bråkade ibland och naturligtvis var det HON som var dum if you ask me. Att det var hos mig felet kunde ligga föresvävade mig aldrig. När hon sa att jag var en idiot så var det i mina ögon ett kvitto på att det var hon som var en idiot – eftersom hon sa så. Hon lämnade mig genom att i princip be mig dra åt helvete. (Vilket med facit i hand är det bästa som hänt mig eftersom det var den utlösande faktorn för mig att ta tag i mig själv). Sedan dess har jag inte hört från henne. Nu när jag blickar tillbaka på livet och ser konflikter jag har varit i, jobb jag inte trivts med, relation som inte funkat, så ser jag också att det kanske inte var enbart DE som var dumma/dåliga/inkompetenta. Det kanske låg en del hos MIG också. Kanske till och med ganska mycket…. Tänka sig att det var ofta MIG det var fel på. När den polletten trillade ner blev jag ännu mer ödmjuk för livet….