Min förändring är liksom inte något mirakel...

Jag skrev häromdagen om att jag fått credd för min förändring jag gjort. Det är såklart roligt att höra, men också viktigt att förstå att min förändring inte är nåt jävla mirakel. Att folk får en diagnos i vuxen ålder är inte något mirakel - det händer ju hela tiden. Och när man blivit diagnosticerad så sätts en adekvat behandling in, och som patient svarade jag väldigt bra på den behandlingen. Det är knappast heller något mirakel. I mitt fall handlade det inte alls om medicinering. (eller som min psykiatriker sa "Medicinering kommer inte hjälpa ett jävla skit på dig - det sitter helt i huvudet!"). Min behandling bestod av KBT, förvisso i nästan två år för det var inte gjort i en handvändning. Jag svarade väldigt bra på den behandlingen, vilket inte heller är något mirakel - det händer hela tiden. Det handlade för min del bara om helt vanlig beteendeträning, att bli medveten om mina beteenden och sedan träna bort de gamla och träna in nya. Och att lyckas med det är inte heller något mirakel....det handlar bara om att vara medveten och att vara motiverad och inte ge upp. :)