Man blir rätt traumatiserad!

C var (är?) mitt livs stora kärlek. Hon var min livskamrat, mamman till mina blivande barn och min allra, allra bästa vän! Jag hade insett att jag faktiskt aldrig känt en sån samhörighet med en annan människa någonsin förut. Det var därför jag bestämde mig för att nu ska jag ha henne! Hennes diagnoser fick jag helt enkelt lära mig hantera och tillsammans skulle vi fixa det. Det visste jag! Separera fullt ut från exet nu och sen skulle det bli vi! C och jag! Vi planerade barn. Jag visste vilken typ av förlovningsring hon gillade. Jag älskade henne. Såg fram emot ett liv med henne, våra hundar, våra barn. Allt! Hon ville göra uppehåll tills jag var helt separerad och sen kunde det bli vi. Jag fullföljde separationen, men då ville hon inte längre. Och känslan när man separerat och brutit upp från hela sin familj, ryckt upp barnen och allt...och då säger hon "nej men jag vill nog inte".Den känslan. Har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv! Och där satt jag och barnen...Att hon drog sig ur var kanske inte så konstigt med tanke på hur jag hade varit under hela tiden, men det var ändå en sån käftsmäll.Alltså min sorg när jag satt där och hade brutit upp med hela min familj...Då börjar jag bete mig som en idiot. Sen hör hon saker om mig och säger med några sms upp all bekantskap och drog undan mattan för mig och barnen och hela vår framtid :( . Då upphör jag att tänka rationellt. Sorgen är avgrundsdjup!! Kollapsar BIG TIME! Grät.Grät.Grät.Klart man blir traumatiserad...När man först planerar barn och giftermål och några veckor senare är man polisanmäld och avskydd och behandlad som man vore en massmördare.Och hon var min allra bästa vän...