Känslorna och faserna jag har gått igenom senaste året

Det var ungefär ett år sen mitt liv slogs sönder. Jag är inte helt reparerad än, men det märks hur jag har gått igenom olika faser av känslor i den här processen. Det första som hände var bara fullkomlig förtvivlan. Jag hade slitit skallen av mig med separationen när jag äntligen hade satt ner foten och bestämt mig för att jag skulle dela livet med C. Då kommer ett sms att hon nog bara vill vara kompis och sedan ytterligare ett att hon hört saker om mig och var rädd för mig. Och efter det bara total tystnad! Förtvivlan och desperation var känslorna då. Gjorde bokstavligt talat VAD som helst för att få prata med henne och komma i kontakt med henne. Betedde mig jävligt illa och tog mig rättigheter som jag inte alls hade. Det satte hon P för med en polisanmälan. Idag inser jag ju att hennes tystnad och polisanmälan var det som gjorde att min vändpunkt kom.   Då kom förvirringen istället. I februari, dagen efter alla hjärtans dag skällde hon ut mig för att jag inte hade friat till henne. Några veckor senare så ville hon inte ta i mig med tång och hon kunde hon inte ens svara på ett sms. Jag fattade INGENTING! Fullständig förvirring!   Nästa känsla var sorg. Jag var helt enkelt väldigt ledsen för att jag saknade min bästa vän. Att det var slut med min flickvän kom jag över hyfsat snabbt. Men att jag utan någon större förklaring hade förlorat min bästa vän gjorde ont. Smärta är en känsla som funnits med hela tiden. Såhär ledsen hade jag aldrig varit i hela mitt liv.   Idag har jag ju förstått att det var ju hos mig ansvaret låg. Det var ju till stora delar MITT beteende som orsakade problemen. Det måste ju såklart varit helt omöjligt att leva med någon som har helt obehandlad Kluster B. Känslan som finns idag är dåligt samvete. Nu har det sjunkit in i mig att JAG har behandlat henne jävligt respektlöst och jag går under av dåligt samvete. Det kände jag ibland förut också, likaså ånger. Ångern är helt outhärdligt stark nu.   Idag känner jag också glädje och tacksamhet över att jag tvingats gå igenom det här. Att jag fick den där käftsmällen som jag behövde. Annars hade aldrig den här förändringen ägt rum. Då hade jag bara fortsatt vara en jävla egoistisk, ljugande skitstövel.   Givetvis känner jag idag också saknad. Saknar henne inte som flickvän, men saknar henne som människa. Hon var ett så fint sällskap i alla lägen.