Hur jag är nu och hur jag var för ett år sen

Senaste året har utan problem varit det värsta jag någonsin varit med om. Men också det nyttigaste och det mest konstruktiva, utvecklande och lärorika i hela mitt liv. Jag har mognat ca 1000 nivåer. Var både omogen och ganska egoistisk förut. Det är nog största skillnaden.   Jag har kontakt med psykiatrin.  Jag har hittat svarta sidor i mig som jag varit helt omedveten om hela mitt liv.   Jag har varit nere på botten och under flera månader inte tagit mig för något alls. Mått så dåligt så jag inte kunnat sköta mitt företag vilket ledde till hot om personlig konkurs. Lyckligtvis räddades det av min grymma arbetsgivare jag har numera.   Senaste året har varit fullt av sorg, ånger, oceaner av självreflektion och till slut en vändning i positiv riktning. Hur skiljer jag mig nu jämfört med för ett år sen? Vem är jag nu jämfört med ett år sen?   Största skillnaden och det som nästan allt till syvende och sist kokar ner till är självinsikten. Jag vet hur  jag uppfattas och har insikt om att det jag gör påverkar andra och påverkar även deras omgivning. Förut har jag haft det i de flesta situationer, men inte i ALLA situationer. Såhär i efterhand är det helt obegripligt att jag kunnat missa detta innan! Hur har jag liksom inte kunnat fatta i alla situationer att om jag gör si så reagerar omgivningen så, etc.   Min självinsikt har lett till att jag insett att jag har haft lögnen som min coping-strategi och bästa vän. Numera är jag inte lika rädd för sanningen. Jag kan säga som det är och det gör inte så mycket om folk ogillar det jag säger. Jag kan inte säga något annat än sanningen bara för att sanningen är lite jobbig, besvärlig eller gör att jag själv kommer i dålig dager. Jag har helt enkelt slutat ljuga om stort o smått!   En annan skillnad är min livsstil. Tränar mycket mer, äter mycket bättre, dricker mer sansat. Jag har gått ner nästan 10 kilo i vikt från när jag vägde som mest (Vägde 87,5 som mest och nu ligger jag ganska stadigt på 78 kg)   Tror också jag har blivit roligare! Inte lika komplicerad, skrattar mer, fortsätter leva knäppt liv i 110, men är inte dämpad av trist relation.   Jag är också extremt mer ödmjuk och förstående för att människor kan må dåligt. Psykisk ohälsa har jag blivit intresserad av. Har skrivit debattartikel i Sydsvenskan om psykisk ohälsa och en annan artikel i Dagens Industri, samt en på LinkedIn. Senast idag snackade jag med en tjej som pratade om sin ”knäppa granne” Han var så dum, egoistisk och hälsade aldrig. Nu vet ju inte jag något mer om det alls….den dumma grannen kanske verkligen är dum. Men vi vet inte vad han bär på och vad han har i sitt bagage. Döm inte ut en annan människa. Om någon är ”Konstig” så ska man utgå från att det sista hen behöver är inte ytterligare ett avvisande, utan förmodligen ett leende och en utsträckt hand. Så tänkte jag inte för ett år sen!