En sammanfattning - mina senaste 18 månader - DEL 2

DEL 2. (Även här kan allt bekräftas med intyg, papper, protokoll och journaler. Tyvärr behöver jag säga det. Vem skulle annars tro en person som haft manipulativt beteende som diagnos....) Nu rasade min värld samman helt! Och jag förstod ingenting. (DÅ förstod jag ingenting. IDAG förstår jag henne helt) Vi skulle ju gifta oss och allt liksom? Nu ville hon bara vara kompis!? WTF? Den kvinna jag slitit dag och natt för senaste månaderna var nu på väg ifrån mig?? Jag som hade lämnat min familj och brutit upp hela min tillvaro och inrett min lägenhet för vår skull?? Skulle det inte bli nåt nu?? Eller liksom vad?? Planerade inte vi bil, barn, förlovning och allt??? Jag hade aldrig  varit såhär ledsen någonsin i hela mitt liv! Här började mitt värsta beteende jag någonsin haft! Jag hade inloggningen till en dejtingsajt och det gick jag in och la mig i. Helt oförlåtligt, men jag var så förkrossad och utom mig av förtvivlan. Idag skulle jag göra vad som helst för att få det ogjort! Men det kan jag inte.... I mitten av mars fick jag ett sms där hon skrev att hon hade hört saker om mig och att jag ljugit ihop en hel värld. Att jag var psykiskt sjuk och att hon var rädd för mig. Det var ett par meddelanden till efter det, men sen har jag inte hört något från henne. RIDÅ! Där tog all kontakt slut! Vad hon hörde den där gången som gjorde att hon var rädd vet jag än i denna dag inte. Men jag TROR hon pratade med sin kompis som jag vet känner några av mitt ex's släkt. Där fick hon nog höra att jag och mitt ex inte alls separerade. Och det var klart att de sa så, för vi hade medvetet hållit dem utanför hela vår separation. När hon fick höra det från den trovärdiga källan tänkte förmodligen C ungefär såhär: "Shit...om han inte separerat så har ju han alltså bara snackat skit hela tiden. Alla år. Bara ljugit mig rakt upp i ansiktet helt jävla iskallt. Fy. Fan. Va. Läskigt!" Jag TROR det är så det gick till. Men det vet jag egentligen inte.... Fast i själva verket hade vi ju separerat....barnen och jag satt i lägenheten och jag vill inget annat än att leva mitt liv med henne. Hon hade fått nyckeln till min lägenhet och jag hade försökt presentera min yngsta son för henne... Jag fattade ingenting. För några veckor sedan skulle vi gifta oss, pratade förlovning och skaffa barn. Nu ville hon inte ens svara på mina sms. Att det var slut med min flickvän var inte det värsta. Det gräsliga var att min bästa vän hade gått upp i rök. Jag skrev "Det är okej om vi bryter kontakten, men ge mig ialla fall 10 minuter så vi får ett avslut på det här". Men no. Inget svar. Jag var förtvivlad. Tänk själv att kvinnan som du vill dela ditt liv med....med ett par sms stryker ett streck över hela din framtid. Och vill inte ens förklara och höra nåt. Bara knäpptyst. Nu gjorde jag nåt jag ångrar så jag kan dö idag. (Medan andra iofs har sagt att de förstår mig). Jag visste att hon fanns på en dejtingsajt och om jag bara riggade en profil där så skulle jag få prata med henne och jag skulle få kunna ställa frågor. Jag gjorde det och jag tänkte avsluta efter bara någon dag eftersom jag insåg att det var fel. Men det var så underbart att få prata med mitt livs kärlek så jag kunde bara inte sluta. Jag fick då veta att hennes ex (alltså jag) var psykiskt sjuk psykopat och stalker etc.  Det hela slutade med att jag blev avslöjad och jag erkände direkt. Då blev jag polisanmäld för stalking (anmälan om kontaktförbud som det formellt heter). Polisen skakdade mest på huvudet under förhöret och sa "Ja du.....det här var ju en ganska konstig anmälan....). Jag blev inte åtalad. Varför stalkar man? Ja....när den viktigaste människan i ens liv, ens alla bästa vän, helt bryter all kontakt från en dag till en annan så tror jag det inte är så många som bara skulle rycka på axklarna och tänka "Oj det var ju tråkigt". Nej, det är kanske inte jättekonstigt att man hör av sig en del och undrar vad fan hon håller på med... Men om jag visste hur skärrad hon var av att jag kontaktade henne så hade jag såklart slutat göra det. Jag förstod inte det. Ville inte förstå. Nu ville jag bara DÖ! Jag var HELT förstörd. Jag sov inte på nätterna, kunde knappt ta hand om mina barn, åt inte, sket i allt, betalade inte räkningarna, skötte inte mitt företag, träffade inte några vänner. Allt var liksom bara helt meningslöst! Mattan hade ju dragits undan för hela min tillvaro! Här hade jag äntligen hittat mitt livs kärlek. Slitit skallen av mig för att få färdigt en separation. Sen bara försvann hon! När man inte betalar sina räkningar eller sin skatt så kommer anmälan om personlig konkurs från skatteverket som ett brev på posten. Bokstavligt talat. Jag blev kallad till huvudförhandling i Malmö Tingsrätt om detta (Det här finns det protokoll ifrån - det är offentlig handling) Det slutade med att jag ändå slapp personlig konkurs. Jag hade också börjat förhandla med ett företag som gärna ville att jag skulle gå upp i dem. Jag tackde ja till det, så nu är jag anställd, men driver fortfarande min sajt med samma varumärke. Det där med att C hade sagt till min fejkprofil att jag var psykiskt störd tog nånstans skruv. För jag funderade på det. Det kanske låg något i det... Jag har lagt oceaner av självreflektion. Jag har gått hos psykolog tidigare, men hösten 2014 tog jag kontakt med psykiatrin på Integrerad Närsjukvård Malmö. Jag har träffat psykiatriker och psykolog och utretts noggrannt. Där är jag idag ungefär. Jag ångrar vad jag gjort så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har kommit vidare med mig själv och med den destruktiva relationen med C. Men min högsta dröm är att få säga förlåt till henne och ha en helt vanlig vänskap. Den dagen om den någongång kommer så kommer jag gråta av lycka. JAG har börjat hitta mig själv igen och få ordning på min tillvaro efter en väldigt konstig period i mitt liv...