En av de viktigaste insikterna

Efter mina år av terapi och arbete med mig själv så är det en insikt/lärdom som är den tydligaste för mig... Liksom alla andra människor så har jag velat bli älskad och bekräftad. Och jag har i hela mitt liv varit otroligt ängslig för att bli negativt bedömd. Jag har varit sjukligt rädd och ängslig för att människor ska tycka illa om mig - att inte vara älskad! Det är verkligen den kopplingen jag har gjort....att om någon ser något negativt hos mig eller bedömer mig negativt...så har det i mitt huvud inneburit att hen inte tycker om mig. Och eftersom hela mitt liv har cirklat kring att bli älskad och bekräftad så har jag gjort ALLT för att inte bli negativt bedömd.  Ett enkelt vardagsexempel:Låt oss säga att jag har åtagit mig att kontakta en kund på jobbet, men har glömt bort det. När min chef sen frågat mig om jag kontaktat kunden så har jag sagt "Ja visst". Även fast jag inte har kontaktat kunden(!) För om jag sagt "Nej, sorry, det har jag glömt" då kommer ju min chef tycka att jag är en slarvpelle (Och då blir Linus negativt bedömd och det får ju inte hända....). Så för att slippa bli negativt bedömd så har jag ljugit och sagt saker som inte varit sanna. Den självklara konsekvensen av detta är ju att det inte sällan kryper fram förr eller senare att jag aldrig hade kontaktat den där kunden. Chefen inser att jag ljög och jag blir....just det....ÄNNU mer negativt bedömd.  Min jakt på bekräftelse och kärlek har alltså gjort mig till en person med beteenden som är allt annat än älskvärda.  Den ENDA självklara strategin är naturligtvis att vara ärlig och säga, "Nej fan, det har jag glömt", eller "Nej, det vågar jag inte"...helt enkelt vara ärlig! NU, efter massa terapi, har jag förstått att människor GILLAR när man är ärlig, visar sina svagheter, berättar om sina tillkortakommanden och berättar att man inte är perfekt.  Ett annat exempel:När jag började gå hos Ida, min psykolog, så berättade inte jag för någon att jag gick till psykolog. Det var ju ett bevis på att jag var "konstig", "svag" och tänk om jag skulle bli negativt bedömd av min omgivning???  Hemska tanke liksom....Efter ganska kort tid hos henne började jag våga berätta för min omgivning att jag gick till psykolog. Och vad hände? Folk tyckte jag var stark som berättade och att det var bra att jag tog tag i mina issues. Det visade sig också att väldigt många andra också gick eller hade gått till psykolog. När jag öppnade upp mig för andra, så öppnade andra upp sig för mig. Och jag fick mer vänskap och kärlek än jag någonsin fått tidigare. Tänk att det var helt tvärtom.....att när jag ville visa upp min "perfekta" sida och aldrig erkänna brister.....så vände folk mig ryggen. När jag istället var ärlig och berättade om mina brister och tillkortakommanden så fick jag mer kärlek än någonsin tidigare. Och tänk att det skulle ta 40 år att komma till den självklara insikten....