Att upptäcka sin diagnos - Lägg pusslet

Personlighetsstörningar. (eller "personlighetssyndrom" som det heter i DSM 5) är mycket vanligare än man kanske tror. Man menar att ca 15% av befolkningen har olika grader av sådan problematik.  En sak som är problematiskt med personlighetssyndrom är att de är svåra att upptäcka.  Många andra sjukdomar och diagnoser är lätta och tydliga att se. Och att man har någon sjukdom eller diagnos ser man genom olika markörer. En vanlig markör för sjukdom är smärta. Om du känner att du har jätteont i örat eller jätteont i magen  så förstår du att något måste vara fel och du söker hjälp. Andra markörer är fysiska.....du ser att du har stora röda utslag på kroppen och då förstår du att något inte är som det ska och du söker hjälp. Andra sjukdomar kan du varken se eller känna, men det går enkelt att upptäcka med olika biomarkörer, tex ett tex blodprov.  Men något sådant finns inte för mycket av personlighetssyndromen. Det finns inga tydliga markörer för dem. Du kan inte ta ett blodprov och kolla om du har narcissistiskt personlighessyndrom. Problemet handlar inte om utslag, smärta eller virus. Det handlar istället om "Ett varaktigt mönster av upplevelser och beteenden som påtagligt avviker från vad som allmänt sett förväntas i personens sociokulturella miljö". Och det är inte så lätt att se eller mäta. För min egen del gick jag runt ett helt liv och tyckte bara att jag var jordens skönaste kille när jag egentligen ofta var en jävla fuck-up. Inte så mycket mot vänner, men mot mina partners. Sedan var det en serie händelser (som jag har beskrivit jättemycket här i bloggen) som gjorde att jag kunde se mina dysfunktionella beteenden och sökte hjälp.  Och det är det här som är grejen! Personlighetssyndromen handlar om att man har dysfunktionella beteenden och det är de man måste se. De dysfunktionella beteendena kan vara, som i mitt fall, lögner och att jag var extremt ängslig för att bli negativt bedömd och som strategi så sa jag istället sådant som jag visste att min omgivning ville höra, snarare än att säga det som var sant. Och problemet är om du ska inse att du har en diagnos/problematik så måste du våga se och bejaka beteenden du har, men sådant har man nog ofta svårt att erkänna. Det är  ju inte sådana beteenden man VILL ha, eller VILL hitta, eller ens tro att man har. Det är inte roligt att se hos sig själv att jag ljuger, att jag är egoistisk, att jag är jättefeg.  Men om du inte vågar se dem hos dig själv så kommer du går runt resten av ditt liv och fortsätta vara ett as! Det är lätt att se hos andra att de är skitstövlar. Men hur många vågar erkänna att det kanske är jag själv som är en skitstövel? Jag gick som sagt runt, som alla andra och tyckte jag var trevlig och rolig och välfungerande. Men det är först nu när jag fått diagnos och behandling som jag ser jättetydligt mina tidigare beteendemönster. När jag blickar tillbaka i livet så kan jag se en hel rad händelser och episoder som jag där och då inte tyckte stack ut på nåt sätt.  Och varje händelse i sig var kanske inte så konstig, men när man lägger ihop pusselbitarna så framträder ett mönster.... Några exempel i mitt liv som sticker ut: - Jag vantrivdes i lumpen. Det är inget ovanligt eller problematiskt i sig, det är det många som gör. Men jag vantrivdes nog mer än de flesta andra.  - Jag har varit otrogen många gånger. Inget jag är stolt över, men jag har legitimerat det beteendet med att "hallå var och varannan är väl otrogna. Och min tjej vill ju aldrig ligga så vafan" - Jag har blivit uppsagd från mitt extrajobb på X2000 när jag pluggade för att jag tackade nej till att åka två stycken tåg-turer i rad.   - Jag är exceptionellt duktig på att föreläsa! Det är verkligen inget problem, tvärtom är det positivt. Men det är något som tydligt sticker ut hos mig. - Jag är extremt konflikträdd. Har alltid varit. - Jag har massor, massor av gånger kommit med små vita lögner i alla möjliga sammanhang. Det är inget ovanligt eller behöver inte vara jätteproblematiskt för det är något vi gör lite till mans. Men jag har definitivt haft mer vita lögner än andra. - Jag har också vid ett antal tillfällen ljugit riktigt svarta lögner. Tokljugit! - Jag är mycket socialt begåvad, "alla" gillar mig. - Jag mår lite extra bra när jag får uppmärksamhet i tidningar och tv. Det är inte problematiskt heller för det gör nog väldigt många. - Jag har haft väldigt många sex-partners.  När man lägger ihop det här så kommer det intressanta....för nu framträder en person som har svårt att inrätta sig i ett tydligt regelverk (lumpen där man är extremt styrd, relationer där man ska vara trogen och hålla sig till sin partner, uppsagd på jobbet där man såklart ska hålla alla tider och arbetspass man får), som har stort bekräftelsebehov (alla sexpartners och att jag står på scen och föreläser där alla tittar på mig), som har svårt att alltid hålla sig till sanningen (alla lögner). Etc, etc. De här karaktärsdragen är inte jätteroliga att se hos sig själv. Så därför går folk  runt hela liv och beter sig som svin  mot andra. MEN i samma stund som du vågar se det svarta inom dig, vågar söka hjälp och vågar säga till dig själv "Jag har en problematik! Jag har en ganska allvarlig psykiatrisk problematik och jag vill inte ha sådana här beteenden!" - då har du kommit en bra bit på väg. För nu handlar det "bara" om beteendeträning. Träna bort gamla beteenden och träna in nya! Tänk om alla kunde lägga sina pussel av beteenden och se helheten. För när det kommer till psykisk problematik så kommer inga utslag eller fysisk smärta....