Att få sjukdomsinsikt och inse att man behöver hjälp

Det är mycket ovanligt att en person med personlighetsstörningar och mytomani inser att man behöver hjälp. Man anser sig helt enkelt inte behöva det. Man har ingen insikt om sitt avvikande beteende. Det är därför de flesta med min typ av störning är helt obehandlade. Och OM man söker hjälp så är det ofta för andra problem man kanske har fått på grund av sitt beteende, såsom missbruk, sömnsvårigheter, eller en kris som uppstått på grund av störningen. Men det är mycket ovanligt att en person inser att man har en störning och söker hjälp för just den.   Lyckligtvis tillhör jag den gruppen som nu faktiskt fått sjukdomsinsikt. Eller egenligen är mitt beteende ingen sjukdom. Jag är inte sjuk i den bemärkelsen att jag kan ta ett piller och sen är jag frisk. Jag har en störning och den behandlas genom terapi där man arbetar med beteendeförändringar. Och där har jag redan kommit en bit på väg eftersom jag ju gått hos både psykolog och terapeut hela året. Men då var det just bara för symptomen, vi visste inte att det fanns en underliggande störning. Jag förstod att nåt inte stämde och det är först efter många månaders arbete som vi landat i detta.   Hur kommer det sig att just jag insett att jag har en störning när det är så extremt ovanligt att man gör det?   1. Jag är rent allmänt intresserad av mänskligt beteende. Jag har i många år arbetat med rekrytering och personbedömning så det är något jag är intresserad av.   2. Jag har gått i behandling sen i våras och träffat både terapeut och psykolog vilket såklart satt igång en massa tankar och funderingar över ens beteende.   3. Jag har intresserat mig mycket för psykisk ohälsa när jag läste på om det som C led av. Ångestproblematik och sådant. Då läste jag om just ångest och kom in på bipolaritet, borderline, personlighetsstörningar och allt annat. När jag läste om vissa saker så började jag förstå att det var något sådant jag hade.    4. En av de sjukaste sakerna jag gjort EVER är att jag hittade på ett Alias på nätet strax efter att det var slut med C. Tror jag har skrivit  om det i ett annat blogginlägg. Det är så sjukt att låtsas vara någon annan bara för att få prata med henne. Men så kan man bete sig när man saknar någon så att hjärtat gråter. Då tar man till vad som helst för att få kontakt. Skäms så in i helvete över det idag! I den konversationen pratade hon om sitt ex - dvs jag själv. Där sa hon att hennes ex var sjuk i huvudet, stalker och led av antisocial personlighetsstörning och att hon hade känt sig misshandlad av sitt ex. När jag hörde det så bara baxnade jag! Vad fan sa hon?? Vad fan hade hon för bild av mig?? Men någonstans tog det ändå skruv...för flera månader senare så började det landa i mig att det låg en del i det hon hade sagt. Hon sådde ett frö som började gro långsamt....Nu har det ju visat sig att det inte är fullskalig antisocial personlighetsstörning jag har, men jag har drag av det.   4. Jag är extremt motiverad att komma tillrätta med mitt beteende!Det gör att jag tänker, läser, funderar, ändrar mig, pratar med andra, läser på ännu mer. Därför har jag inte blundat för den här svarta sidan som även många andra har, men de vill/vågar inte se den. Man får liksom inte backa för att se det som är jobbigt hos sig själv. Först när man ser det och bejakar det kan man ta ta i det och ta ansvar för det.   Alla de här sakerna sammantaget gav mig insikter om min problematik. Idag är jag SÅ tacksam för detta!!   Tack för att du ville läsa. Kommentera gärna.