Att bli avtrubbad från gap och skrik

När man börjar landa lite efter vad som hänt så börjar man reflektera. I relationen med C var jag en idiot i mångt och mycket. Jag var också väldigt fin och kärleksfull i många lägen.    Väldigt ofta fick jag bara gap och skrik som svar. Jag vet inte hur många gånger hon skrik "JAG HATAR DIG", "DU ÄR SÅ JÄVLA VIDRIG!", "JAG GÖR SLUUUUUUUUUT".  Sådant skrek hon till mig i tid och otid. Ibland med rätta, men ofta för att jag sa att jag bara skulle komma till henne senare än planerat eller att jag var tvungen att stanna kvar en dag extra någonstans. Då fick jag alltid sånt tillbaka av henne.   Och att skrika "JAG HATAR DIG"....alltså sånt säger man väl inte tänker jag??! Alltså GÖR man så?? Jag tycker inte det! Jag tycker det är så jävla oförskämt att bete sig så!   Men vad som är intressant är att man blir så avtrubbad. Efter en tid tyckte jag inte det var nåt konstigt alls att min flickvän petade mig i magen och sa "Vad tjock du har blivit", eller "Du är den vidrigaste människa jag någonsin träffat". Totalt avtrubbad och det blir liksom normaliserat.   På det sättet är det skönt att det är över nu...