Andras reaktioner

Jag har börjat berätta för allt fler. Jag vet ju liksom om att jag har sårat och manipulerat genom åren. Jag är ute på en liten förlåt-mig-turné nu där jag förklarar och frågar om de märkt något och ber om ursäkt för mitt beteende jag haft.   Ett par saker slår mig. Dels hur otroligt förstående alla är. Alla säger verkligen att jag är stark och modig som vågar berätta om min beteendestörning. Det är ju ganska utlämnande att erkänna sådana här saker så folk blir liksom ödmjuka när man blottar sig så. Ingen har tagit avstånd eller reagerat negativt.   Det andra som slår mig är hur många som ändå har märkt det. När jag öppet berättar om det så visar det sig att jo....de har ju märkt en del ibland.... Andra har iofs inte märkt något alls. Men det jag undrar är varför ingen har sagt något!? Varför är det ingen som hjälpt mig om de märkt att jag har ett beteende som inte är normalt? Jag hade såklart sluppit väldigt mycket skada om någon hade sagt rakt ut: "Jag är orolig för dig! Jag vill hjälpa dig för jag upplever att du ofta inte säger hela sanningen om saker. Det är ganska mycket du säger som inte verkar hänga ihop och stämma. Det här är ett beteende som verkar vara helt slentrianmässigt för dig. Du är också väldigt impulsiv också och ändrar schemat lite efter eget tycke. Jag tror det vore jättebra om du kunde träffa någon inom psykiatrin eller en psykolog bara för att kolla upp det. Jag följer jättegärna med dig"   Det är ett svårt samtal såklart, men det hade hjälpt mig så extremt mycket....   Det finns en och annan som påpekat att jag sagt osanningar ibland. Men ingen som tagit tag i det och velat hjälpa mig. Tagit min hand och sagt "Kom jag är orolig för dig..."   Tur att jag gjorde det själv. Synd att det tog sån tid....