"Svara inte på anonyma kommentarer, då blir det bara värre.."

Först vill jag tacka för er omtänksamhet. Ni är så fina som tänker på mig och mina känslor. Jag är mer än tacksam för att jag har så himla bra läsare❤️ Jag tänkte ge er några glimtar ur mitt liv och hoppas på att ni kanske förstår lite mer varför jag tycker det är viktigt att svara. Det här är från tiden då jag hade förhållningssättet tystnad.  Han ligger framför mig i barnvagnen. Vi ska ut på promenad. I vår lilla stad stöter man alltid på någon man känner. Speciellt jag som jobbat som lärare och varit aktiv i föreningslivet. Och det gör jag. Där vi står kan vi fortfarande se min lägenhet. På något sätt kommer jag och mitt möte in på samtalet om min K. Barnets pappa.  "Är han sån där?" Rösten är full av avsmak. Jag tittar oförstående tillbaka.  "Sån där muslim" Avsmaken rinner ner på marken och bort mot vagnen. Jag vill svara. Fråga vad henom menar. Men jag är tyst. Alldeles tyst.  Jag är på middag. Firar något. Det spelar ingen roll vad vi firar. Vi är ett stort gäng och vi sitter runt bordet. Tar igen gamla minnen. När vi kommer till mig pratar vi så klart om att jag blivit mamma och sömnen. Jag berättar att det går bra nu. K är ju ändå vaken på nätterna och äter nu när det är Ramadan. Tydligen är det provocerande. För jag tror inte att det retar någon att jag får sova hela nätter. "Usch då. Tvingar han dig att vara muslim också?" Jag är för chockad för att svara. Är det okej att döma någon enbart på grund av religion nu? Min kompis försöker skämta bort det. Men han släpper inte ämnet. "Du vet, jag har läst Koranen. Och den går bara ut på att kränka kvinnor och uppmuntra till krig."Det blir hans sista kommentar. Sen går han och jag får inte möjlighet att svara. Vad skulle jag ha svarat? Vet inte. Men jag vet att jag vill bemöta det. Vill stå upp för religionsfriheten och bemöta islamofobin.  Visst, jag tycker heller inte att man ska prata politik. Men sånna här grundläggande grejer, som att vi alla har rätt att tro på vad vi vill och att det måste vara tillåtet att fly från förtryck. Det måste vi prata om. För jag vill att det ska vara en sanning för lilla R också när han blir stor!