När alla klockor utom mina slår

Vi har ansökt om att K ska få komma som anhöriginvandrare nu. Tog typ hela dagen igår eftersom migrationsverkets hemsida där man fyller i formuläret var så segt. Det lagade mer än när man kollade på Youtube-klipp 2006. Seriöst! Men nu är det äntligen klart och snart sitter vi där bredvid varandra❤️ Jag och K skildes åt på Arlanda i onsdags. Sen tidigare hade vi gjort upp att vi inte skulle säga hejdå, utan "vi ses". Min bästa kompis följde med och körde hem. Hela besöket på Arlanda var som en dryg timmes panikattack. Jag minns att jag var fascinerad över att jag klarade av att gå, stå och sitta. Speciellt eftersom jag inte kunde känna mina ben eller fötter. Men jag såg dem, Migrationsverket var försenade. Ironiskt eftersom de sa till oss innan (inte de som kom utan deras kollega) att de skulle ringa polisen om vi inte var där exakt tio. Jag satt och andades, grät och kramade K. Köpte och åt lite choklad. Fortsatte tänka på andningen eftersom jag tänkte att jag skulle falla ihop och dö  annars.  Nu är det bara lite och en evighet kvar tills vi ses igen. Tills lilla R kan krama pappa på riktigt och när jag kan återgå till att vara någons sambo istället för att "vara stark".