Att leva som man lär

Jag har ju gjort en grej i bloggen av att jag bemöter främlingsfientliga kommentarer och knepiga uttalanden om flyktingar med fakta. Jag har varit nästan löjligt stolt över hur bra det har gått och jag upplever att det funnits en diskussion istället för påhopp. Det är klart man ska diskutera invandringen, men allt är liksom inte svartvitt. Jag har sett mig som en förebild. Typ. Men det är inte lika lätt på riktigt.  Härom dagen sitter vi ett gäng och fikar. Alla känner alla. Umgås över generationsgränser och de flesta har jag känt i hela mitt liv. De vet vad som händer i mitt liv. Traumat att K utvisades och att jag nu är själv med lilla R. Jag tänker att de förstår att det är jobbigt. Kanske inte hur mycket. Men li Knappt har alla tepåsar kommit i kopparna innan vi måste diskutera hur otacksamma alla invandrare som kommer hit är. Någon talar om för mig att det är för synd om en del och det är därför de inte skickas hem fastän de blir utvisade. (Om du känner dig på samma nivå i migrationsverket-kunskap kolla in HÄR) Varför man väljer att förklara hur Migrationsverket funkar för mig som ringer dit dagligen när man själv aldrig ens googlat deras nummer är inte lätt att svara på.  Jag är tyst. Osäker på hur jag ska reagera. Här har jag gått igenom en kris i mitt liv och så diskuteras detta?! Jag vill inte gråta. Så fokuserar på det. Någon uppmärksammar det och säger tröstande: "Vi menar inte alla invandrare men väldigt många". Som att det skulle göra att det känns bättre att K utvisats. Jag vill be alla att hålla käften. Fast på ett snyggt sätt. Men jag är tyst. När det fruktansvärda fikat är klart ringer jag K och gråter. I verkliga livet tar kommentarerna så mycket hårdare.