15 jan. 2018

Jag hade en hemsk morgon i dag. När Wille och Bam gått hemifrån och jag skulle sätta mig vid datorn så var det som att det blinkade till och jag kunde inte se normalt. Så kändes det i alla fall. Jag är inte helt säker på om det är någon skillnad nu eller om det var något som hände ens. Jag fick panik och fick typ lägga mig ner och försöka samla mig. Det var en riktig skräckupplevelse. Det är inte första gången jag blir rädd och nojig över mina ögon och min syn. Jag vet att jag ser dåligt och att det blivit sämre sen jag fick glasögon. Jag vill inte se sämre än vad jag redan gör. Jag vill absolut inte förlora min syn. Jag vill kunna se, lita på min syn.. ta körkort en dag och lita på att jag inte är en trafikfara. Jag känner mig som ett freak. Alltid är det något fel på mig, nåt märke jag inte känner igen, knölar, ömma punkter, onormala symtom som skrämmer mig. Jag har blivit ett nervvrak. En hypokondriker. Rädd för allt. Oroar mig för allt. Katastroftankar. Känslor av kontrollförlust. Jag vill bara må bra och inte tro det värsta hela tiden. Men det spelar ingen roll. Tankarna kommer ändå. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade Wille som tryggar mig. Det hjälper lite att få bryta ihop en stund. Tänka klart det jobbiga. Sen försöka fokusera på det som är bra. Även om det är ganska basala tankar.. som att jag lever... jag är inte död än. Allt är inte hopplöst. Det löser sig. Det är som det är. Det blir som det blir. Vi kan bara vara dem vi är. Jag behöver ta kontroll över min situation och inte falla offer för den. Nu har jag gråtit lite och nu får jag försöka ta hand om mig och tänka och agera utifrån vad som hjälper mig. Det ordnar sig tillslut. Det måste det.