13 mars...

Tisdag. Idag kommer Wille hem! Eller ikväll rättare sagt.. Det gick bra att vara ensam två nätter. Förstås. Men jag var beredd på att jag skulle känna mig ännu mer ensam och ledsen. Skönt att det inte var så jobbigt. Men skönt att han kommer hem också förstås. Idag har jag pluggat och pratat i telefon. Mest pratat i telefon tror jag. Först med Ellis, sen skype med mamma och sen med Hedvig. Det har vart givande och reflekterande samtal som känns väldigt bra. Hedvig bad mig skriva ner det sista jag sa i samtalet. Problemet är bara att jag säger så mycket att jag inte riktigt kommer ihåg vad jag sa. Tänker ändå att jag ska skriva ner några reflektioner här. Jag tänker lite på hur tufft livet är ibland och vad som lyfter en när man inte har förmågan att göra det på egen hand. När jag är ledsen eller nedstämd eller det känns tungt, så tänker jag gärna på familjen och vännerna. Jag tittar på bilder och tänker på dem. Det finns alltid något tillfälle när jag känt mig stolt över mig själv för den jag är och det är genom dessa människor som jag kan känna det och bli påmind om det. Att jag gjort något rätt. Att det finns ett jag som de älskar alltid oavsett. Det känns tryggt. Jag kan sedan trösta mig i saker de sagt eller i värmen som de uttryckt och se fram emot nästa gång vi ses. Det hjälper ibland att prata lite i telefon med en eller flera av dem. Som idag. Att peppa och stötta någon annan kan ibland kännas som en egen terapi. Man lyssnar och funderar på de tips och råd man ger andra och känner sig värdefull och som att man har en mening. Jag kan tänka att jag är huvudpersonen i min egen livsberättelse. Jag väljer hur jag vill berätta den..hur jag vill presentera mig, mitt liv och allt runt omkring mig. Alla händelser och situationer jag går igenom kan jag välja att de på som erfarenheter och delar av min utveckling. Även de jobbiga sakerna. Jag kan tänka att det är styrkor att ha fått känna och tänka på olika sätt och att få nya perspektiv på saker ingår i mitt växande som person. Jag vill vara en som bryr sig och vill förstå. Jag vill att folk ska känna att de kan lita på mig och anförtro sig till mig. Jag vet att mina vänner och min familj gör det. Det får mig att känna mig stolt och behövd och att jag har tillit till mig själv och kontroll över min situation. Jag känner mig empowered. Livet är tungt ibland. För alla. Det kommer perioder när man är skör och som man behöver få vara ledsen. Det är okej. Det är något bra. Jag tänker att man kan se det som tillfällen där man stannar upp, får reflektera lite och släppa ut lite känslor. Gråter man så är det helt enkelt så att man behöver det. Man är inte alltid på topp och så måste det vara. När inga sorger finns kvar så kommer det bli svårt att se vad man blir lycklig av. Oro löser inte problem, utan tar endast bort styrkan och glädjen där och då. Med det sagt så är det fortfarande okej att vara ledsen, men man behöver inte bekymra sig om att bli ledsen framöver. Det kommer man ändå. Man behöver inte vänta på det. Under livets gång så kommer man hamna i olika livskriser, som kommer med förändring av olika slag. Det kan vara bara det faktum att man blir äldre, och vad det innebär för en. Det är helt naturligt och jag tror att genom att få reflektera och få ny förståelse för sig själv och för livet hjälper oss att hantera detta tillslut. Ibland behöver man vara i det jobbiga ett tag. Man kan behöva ta en dag i taget. Ibland behöver man se framåt. Man behöver längta till ett mål eller delmål, vila och återhämtning för att kunna ta sig igenom det man befinner sig i där och då. Frågan är vad som funkar för en själv just då och där man är?