en mörk natt någon gång i livet

ett utkast från datorn Hur vet man att man mår dåligt, hur vet man att ångesten är för stor? är det när man gråter sig till sömns man behöver be om hjälp eller är det när skämten om en skär igenom hjärtat. När skrattet inte längre är äkta och allt man bara vill är att falla ihop i en pöl på golvet. Att du en gång var så nära mitt hjärta och idag vågar jag inte ens vara ärlig mot dig. Du har fått mig att må så bra men nu mår jag skit av dig, ångest och tankar flödar genom min kropp. Jag vet att livet inte alltid går min väg men nu tycker jag allt går emot mig. Du bryr dig inte längre och allt jag hör är hur du pratar om dig själv, jag lyssnar inte längre och jag ber om ursäkt för det. Kanske är det jag som inte bryr mig om dig tillräckligt mycket. Men jag orkar inte höra dina monologer om dig själv längre. Dagen går åt att tänka på dig och på natten har jag ångest över att jag tänkt på dig hela dagen.  Men vad ska man göra när hjärtat värker, man bara vill gå och lägga sig fast man precis gått upp. Tårarna går inte att stoppa längre, huvdet mot kudden och jag känner hur det börjar rinna. Tillslut vänder jag kudden för att blöta ner den andra sidan också. Plötsligt är tårarna slut och klockan ringer, det är dags att sätta på leendet och stiga upp. Nästa dag går och ingen vet om vad som egentligen döljer sig bakom de där leendet, alla trårar och all ångest den är borta. Dagarna går och de där nätterna försvinner ut ur minnet. Jag är rädd, rädd för att de ska komma tillbaka, varje kväll är det som om jag måste känna så kudden inte är blöt av tårar. "man måste dö några gånger innan man kan leva" -H.H kanske är det så vi måste ha dessa nätter av tårar och ont i kroppen av ångest innan vi lär känna oss själva. Kanske behöver vi fylla kroppen med tårar som sedan flödar ut för att kunna vara lyckliga. Kanske behöver vi de vakna nätterna för att veta hur skönt det är att kunna somna på kvällen.