RÖRELSEGLÄDJE TILLSAMMANS MED DEN MAN ÄLSKAR .

Efter all sjukdom och alla skador som varit med oss under de senaste åren så stod vi nu plötsligt på startlinjen och skulle köra vårt 2:a swimrun tillsammans. Vem skulle ha kunnat tro detta för ett par år sedan :)  Vi älskar båda två att röra på oss och vi har båda haft tuffare än många andra att kunna göra detta under ett långt tag i vårt liv nu. Jag p.g.a. en envis bakterie som brutit ner mig rejält och gjort mig mycket sjuk och maken av en ledsjukdom som ständigt kommer vara hans trogna följeslagare i livet. Sin bechterews  http://bechterews-sjukdom.se/bechterews-sjukdom-symtom.html#.Wa8leKi0NPY  har han i och för sig lärt sig att hantera hyfsat, det är när den gör att han får för kraftiga skov eller går sönder i diskbråck som det blir riktigt tungt och smärtsamt för honom. Vi har förhållningssättet att vi måste göra och fokusera på sådant som vi mår bra av i vår lilla familj. Vill vi säga upp oss från ett tryggt jobb för att starta eget med allt vad det innebär så gör vi det. Vill vi börja plugga och byta jobb så gör vi det. Vill vi resa mycket så ser vi till att spara ihop pengar och ser till att drömmen går i uppfyllelse.  Likaså resonerar vi kring vår psykiska och fysiska hälsa. Det innebär att vi ibland gör det som är bra för kroppen och ibland det som är bra för själen. När dessa båda sitter ihop är det perfekt, ibland sitter det inte helt ihop och då får vi gör en avvägning kring vem som behöver uppmuntras, kroppen eller själen. Många tycker nog att vi (framförallt det senaste året) borde hängt mer i soffan och vilat, det har vi gjort också men vi har även i möjligaste mån försökt att röra på kroppen så gott vi kunnat, trots hinder. Denna dag fanns inga hinder kvar. Jag var friskförklarad (hurra igen!!!) och maken hade inte så stora känningar av sitt diskbråck längre. Vi har länge stått sida vid sida och krigat tillsammans mot smärta och annan skit. Nu skulle vi äntligen få kriga på sida vid sida i en tävling, något som vi inte MÅSTE ta oss an utan något vi kunde göra för att vi ville och kände för att göra det. För mig var det många rädslor och barriärer som skulle korsas. Jag skulle simma längre än jag någonsin gjort i öppet vatten (2500 m) och jag skulle på det springa sammanlagt 15 km och jag skulle framförallt tro på att detta var möjligt för mig att klara av  utan att kroppen skulle bli sjuk och eländig efteråt.                                                                                                                                                                                  Stämningen innan loppet var härlig. Människor röjde runt i sina våtdräkter, pratade, skrattade, verkade nervösa, gav varandra små sista-minuten-tips osv. De var ca 130 lag som kom till start så vid starten och första simningen var det rejält trångt. Fick massor av sparkar och knuffar i vattnet. Tidigare hade detta gjort mig panikslagen. Nu räknade jag bara i mig i 3-takten igen (TACK Valencia som lärt mamma så bra!) tittade ner på repet och körde på. Var själv förvånad över hur bra simningen gick och maken påpekade många gånger både peppande och förvånat att: – Bra älskling, vi simmar ju om massor av lag!! Du är ju grym!! Det är i och för sig inte så svårt att simma bakom någon som navigerar bra och som man litar på till 100 %. Överallt där det var i -och uppgångar från vattnet stod det massor av människor och hejade och det gör faktiskt stor skillnad, det liksom lyfter fram en. Extra kul var det så klart att kompisar dök upp och cyklade runt på banan och tjoade och hejade på för fullt. Under hela loppet peppade jag och maken varandra och höll lite koll på den andre.  Hur mår ryggen? Funkar det? Ingen hosta nu va? Orkar du? På sista sim- och löpsträckan kände jag mig för första gången lite trött och flåsig men samtidigt så förbannat nöjd, stolt och lycklig. Vi skulle klara det här också. När vi susade in över mållinjen som 49:e lag så var vi så enormt glada, stolta och lyckliga. Att det sedan 30 min hade börjat spöregna och att vi nu när vi stannade direkt blev genomfrusna och krampiga spelade ingen som helst roll. Känslan av att vara herre över sin egen kropp och sina egna demoner var överväldigande. Att sedan få komma hem till våra kompisar och krypa ner i deras bubbelpool och stanna där i 1,5 timmar och tina upp var mer än balsam för en trött kropp. Efter upptiningen åkte vi vidare och tog in på kursgård. Där fick vi ett mysigt rum, fick äta och dricka gott i egen liten matsal och att sedan somna ovaggade tillsammans i en stor hotellsäng var precis vad team CederKrantzarna behövde för både kropp och själ. > Race with a smile and be greatful for all you have in life!!