MAN KAN OFTAST MER ÄN MAN TROR, DEL 2

Eftersom lillans knä nu behövde vila, så var det absolut inte läge för henne att köra swimrun med sin pappa på söndagen som originalplanen var.  Jag hade ju inte fått köra på som jag tänkt i min tävling och hör då till min förvåning min egen röst säga: Men ska inte vi köra mixklass imorgon då maken?  Han är ju så klar på det "förbannade eländet" 🙂 Att han för bara några timmar sedan precis avslutat en halv IronMan är inget ju inget hinder för honom. Lånar ihop utrustning till mig och plötsligt står jag dagen efter på startlinjen tillsammans med min make för att köra mitt livs fösta swimrun.  Så extremt utanför min comfortzon. Jag har ju precis lärt mig att crawla. Framför oss låg nu drygt 1000 m simning ca 12 km löpning över stock och sten, genom buskar, snår, lerpölar, sumpmark och med en klättring på 465 höjdmeter.  Vi fixade det och framför allt så fixade min kropp det. Att denna dag komma på upploppet hand i hand tillsammans med min make, helt lerig, blöt och slut var även detta magiskt. Vår dotter står tillsammans med mormor och morfar och alla tre hejar vilt in oss och om jag inte såg fel glänste det till av en liten tår i min mors ögonlock. Själv trodde jag att jag skulle böla av stolthet men jag var för trött för att orka gråta av lycka. Redan i bilen hem kom träningsvärken och då även rädslan för om denna kraftansträngning nu skulle få negativa konsekvenser för kroppen. Men känslan i kroppen var/är så annorlunda så det tror jag inte. Jag är på väg mot att bli helt frisk och återställd, annars skulle jag och kroppen aldrig ha orkat fixat detta. (Inte ens jag har ett sådant pannben).Kroppen är en magisk maskin, den enda självläkande maskin som finns. Med rätt hjälp så fixar den tom att bryta ner svåra sjukdomstillstånd. Känner mig så tacksam. Så enormt tacksam!!