FRÅN ETT ÖVERLEVAR-LÄGE TILL ETT LIVSLEVAR-LÄGE

Förra året när jag deltog i Stockholm Triathlon (sprint) var jag dödssjuk. Hade i många år sökt hjälp men fått svaret att jag bara verkade vara mer förkylningsbenägen än andra. Jag kände så väl att något var så fel i kroppen, men alla vanliga undersökningar gav inga svar och visade att jag var helt frisk. Provsvaren sa en sak, min känsla i kroppen berättade något helt annat. Försökte träna, blev jättedålig, tränade igen och klarade mig hyfsat, nästa gång blev jag jättedålig igen. Detta senario blev vardag under ett par år. Så när jag åter igen var dunderförkyld när jag skulle köra min första triathlon förra året så sket jag faktiskt i att jag kände mig hängig eftersom detta läge ju var typ standard för mig.  Tävligen kändes helt bedrövlig. Kroppen var tung, trött och svarade inte upp alls. Efteråt blev jag så klart ännu mer sjuk och domnade av i delar av ansiktet och överkroppen. Efter detta gav jag mig inte med standard förklaringarna utan tjatade till mig en remiss till immunbristenheten. Väl där så fick jag träffa någon som kunde sin sak och var intresserad. En mördarbakterie i näsan konstaterades och massor av åtgärder sattes nu in för att ta död på det som gjorde mig så sjuk. Ska inte tråka ut er med detaljer kring detta, så jag sammanfattar det hela med att det var väldigt slitigt att ta kål på det resistenta eländet.  Efter 10 månaders kamp kom då äntligen beskedet som jag så innerligt längtat efter och hoppats på. Hade känt det ett tag innan, men inte vågat hoppas på något, men nu var alla prover tipp topp, bakterien var utplånad och jag var nu helt frisk igen. 6 dagar senare stod jag på startlinjen för att ännu en gång köra en Stockholm Triathlon (sprint). Så otroligt laddad.  Min fina och tuffa dottern skulle också köra i ungdomsklassen, vilket gjorde det hela ännu roligare. När vi kommit in i startområdet så blev lillan jättenervös och behövde massor av kramar och pepp. Vi småpratade, laddade kroppen med smoothie och fixade till allt vid Valencias plats. Maken och min goda vän Helena stod utanför stängslet och peppade och deras närvaro ingöt lugn och en känsla av att vara hållen i ryggen i alla lägen.  Medan maken och Helena stannade hos lillan gick jag för att ställa i ordning min plats. Tjejen bredvid ville helt oombedd ge mig ett råd om att jag skulle vända min cykel åt andra hållet. Meddelade att jag inte alls ville ha cykeln åt det hållet utan var nöjd med att ha den åt det håll jag valt. Tjejen blev då sur och snäste att det bara var ett tips, hon hade ju kört tidigare. SUCK!! Hatar när människor skall lägga sig i saker och berätta för mig vad och hur jag ska göra. Gick tillbaka till familjen och gnölade om vad som hänt och de garvade åt att jag blev så himla irriterad. Kanske var lite nervös i alla fall 😊 Hur som så taggade händelsen upp mig rejält och jag bestämde mig för att inte bara delta i tävlingen och var nöjd med det, utan kriga på lite. Kroppen skulle ju tåla det nu.  Simningen gick inte så snabbt men kändes lugn och stabil med 3-takts andning hela vägen. Kände mig sugen och laddad på mer när jag kom upp ur vattnet. När jag fick av mig våtdräkten och krokade av cykeln och gav mig iväg konstaterade jag nöjt att kvinnan bredvid inte kommit upp ännu (barnsligt, absolut! Taggande, verkligen!!) Kände att jag på cyklingen var ovan att hålla hög fart, men jag krigade på med en glad och lätt känsla i kroppen. När jag kom in för växlingen till löpningen stod maken och Helena där och tjoade och när jag hoppar av cykeln hör jag mig själv vråla: Nu jävlar är jag på G!! Ut på löpningen på stela ben men det var trots stelheten som att springa på moln. Varje steg känns lätt, kroppen svarade när jag manade på den och jag skrattade högt av glädje flera gånger under loppet. Plötsligt vrålas det Anna, Anna, Anna i publiken och jag får syn på ännuen kompis och hennes dotter (kompis till Valencia) Känns så uppmuntrande att Jana och Tilda kommit dit för att stötta mig och lillan. -Lätta och fina steg ser jag, vrålar Jana. Jag belönar deras hejandemed ett gasellsprång rätt upp i luften och gapskrattar. Springer vidare som i trans och när jag hör ännu en bekant vråla in mig mot mål och ser att hon har glädjetårar i ögonen så tåras även mina ögon en kort stund. Med en maxad känsla av glädje, tacksamhet och kraft korsade jag mållinjen. Medaljen hängdes om min hals, men den var helt betydelselös. Det som betydde allt var att kroppen och jag nu kunde samarbeta igen och utmana oss tillsammans som ett glatt och välsmort team. Race with a smile var tydligen årets slogan och det gjorde jag verkligen hela vägen. Att jag senare när jag hejat in min fantastiska lilla krigare till unge i mål. Kramat och kramats av min fantastiska hejarklack fick reda på att jag gjort ett riktigt bra lopp och placerat mig riktigt bra i placeringslistan var som grädde på moset. Tänk vad mycket en frisk kropp men fokuset inställt på rörelseglädje kan få till.  Nyper mig  i armen för att kolla att de senaste dagarna är på riktigt. Blir stressad när det sticker till eller kliar i näsan, analyserar minsta skiftning i halsen som kan tolkas negativ och får sedan påminna mig själv om att sluta upp med det beteendet.   Du är frisk nu viskar jag ömt till kroppen och känner hur mungiporna åker upp i ett leende och hur axlarna sjunker ner och slappnar av. Känslan av frihet och att allt nu är möjligt är total!!