Ett utkast från förr och en första kyss

Hittade av en slump min gamla gamla blogg när jag kollade igenom gamla mail. Det är rätt roligt med blogg ändå, som en dagbok. Fler borde börja blogga eller skriva dagbok, hur kul att kunna kolla tillbaka på hur man skrev, kände och gjorde för x antal år sedan?  Hur som helst. Hittade en text jag skrivit om en första kyss. Ganska sant ändå. Träffar jag mannen i mitt liv vill jag aldrig någonsin tröttna på det bästa som finns.  "Finns det någon bättre känsla än sekunden precis innan första kyssen, sekunderna efter och allt som händer däremellan? Fingrarna som fumlas i nacken och en blick som nyfiket frågar "får jag?" När läpparna efter en evighets väntan av spänning äntligen möts och alla frågor om hur han kysser blir besvarade för att han kysser perfekt. Jag undrar hur många kyssar det går innan man vant sig vid sin älskades kyss? Är de första fem alltid lika spännande? När blir kyssar som får hela magen att kännas som flygande fjärilar en helt vanlig vardagssak? Glömmer man hur magiskt det känns att kyssa den man älskar eller tar man bara de mjuka läpparna för givet? Lär man sig hur kyssen smakar tillslut likt som man lär sig hur apelsiner smakar?  När jag träffar mannen i mitt liv vill jag känna känslan av första kyssen i varje kyss. Hur kan man då tröttna? Omöjligt." En kyss borde alltid kännas som ett stort glittrande konfettiregn, eller hur?