Mister du en så står det tusen åter...
Ja, det är ju ett uttryck som vi använder ganska så ofta, men stämmer det verkligen alltid? Jag har faktiskt inget bra svar på det tyvär :-/. Men nu tänkte jag återkoppla lite till mitt förra inlägg, där skrev jag ju om att min mormor skulle komma på besök och mina funderingar kring det, och gissa vad som hände? Jo det blev helt tvärtom :). Mormor var faktiskt konstigt nog lite klarare i huvudet den här gången, hon är ju trots allt 91år så man kan ju inte begära för mycket av henne. Det blev trots allt en helt okej dag ändå :). Så vad har hänt mer då förutom det? Jo igår (Onsdag) så var jag hos min läkare i Örebro för att prata lite kring min medicinering, jag äter ju oxascand vid behov mot min ångest redan, men nu ville Teresa att jag skulle testa med fluoxetin också, just den medicinen är också ångestdämpande och även lite antidepressiv.Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det? Jag har ju varit lite skeptiskt till att använda just antidepressiva eftersom att jag hört väldigt många negativa erfarenheter och biverkningar av den, men jag fick börja med en ganska så låg dos nu första veckan och Teresa lovade mig att hålla kontakt och jag kunde ringa eller höra av mig till henne så fort jag undrade något eller om jag mådde sämre av den, så jag funderar på att kanske ge medicinen en chans ändå? En helt annan sak som jag inte får glömma är att jag faktiskt var i Kristinehamn nu i helgen (20/3) och träffade min underbara killkompis Mikael :) Vi hade ju bestämt att vi skulle byta julklappar med varandra förra julen, alltså julen 2015, men på grund av olika omständigheter så blev det inte så att vi kunde träffas då, men nu förra veckan så ringde han till mig och frågade om vi inte kunde ses och umgås nu istället? Sagt och gjort så åkte jag till Kristinehamn och träffade honom hemma i hans lägenhet :). Det var en helt underbar dag! Vi kramades och satt i hans soffa och höll varandra i händerna och bara umgicks! Innan jag åkte hem så var vi ute och han bjöd mig på mat, och precis innan jag åkte hem så fick jag en liten spontan puss på munnen av honom. Hur känner jag för det då? Min spontana reaktion var "okej, vad hände nu?" Men jag blev inte avskräckt, snarare förvånad över att det gick så fort, och vi pratade liksom inte om det direkt heller, jag tror att han kanske blev lite generad själv också? För han har berättat för mig att han är ganska blyg, men såhär nu i efterhand så har vi pratat ut om det och nu känns det bra! :)Imorgon är det långfredag och påskhelg :). Hoppas att ni där ute får en riktigt bra Påsk tillsammans med nära och kära! Ta hand om varandra och visa hur mycket ni tycker om era nära och kära, för man vet aldrig när livet kan ta slut eller allting ändras inom loppet på en sekund. Njut av livet! Carpe Diem! Vi hörs snart igen! Varma Kramar!/Anjelicka