varför?

 Okej nu blir det ett personligt inlägg men jag måste få förmedla mina känslor och tror det är nyttigt att dela med sig om sådant här så att alla inte tror att allting jämt är perfekt. Och det är inte ett tyck synd om mig inlägg, för det är inte ett dugg synd om mig, men jag vill ändå visa er läsare hur konstigt man kan må. Jag har under en ganska lång period nu, ett år till våren, mått väldigt konstigt till och från. Alltså hur jag mår kan jag inte beskriva för inte ens jag själv kan sätta punkt på vad det är för fel med mig. Jag har alltid varit en glad människa, och det är jag fortfarande. Men ibland eller väldigt ofta är det något som inte står rätt till i min kropp. Det är ingen sjukdom eller så utan jag mår bara så himla konstigt rent psykiskt. Jag har pratat om mina sömnproblem förut, jag kan sova hur mycket som helst. Går jag och lägger mig tidigt en kväll och sedan vaknar klockan sent dagen där på så är jag ändå inte utvilad. Jag kan ligga kvar i sängen och bara glo i flera timmar. Jag tycker att så mycket i livet är jobbet, att bara ta sig upp ur sängen och göra sig iordning är så himla jobbigt för mig. Jag liksom finner ingen mening med det och där utav ligger jag istället kvar i sängen och bara tittar. Jag har sådan fruktansvärd ångest och oro på något vis. Vad ska det bli utav mig när jag inte ens orkar ta mig upp ur sängen? Hur ska jag klara av att bli vuxen när jag måste sova middag varje dag som en liten bebis. Och det är här ångesten stiger på. Skolan. Jag var alltid den tjejen som inte kunde missa en dag från skolan, som alltid gjorde läxor i tid och som alltid gjorde provet på den dagen man skulle göra det. Nu stämmer inte något utav detta in på mig. Nästan varje vecka vaknar jag upp och har ingen ork utav att åka till skolan. Inlämningar skjuts upp flera månader framåt, prov görs inte på den dagen de ska göras osv. Jag sätter typ mina egna regler och jag vet att livet inte fungerar så, man jag kan inte ändra på det. Jag har ingen energi kan man säga. Jag har världens finaste människor runt omkring mig som jag blir glad utav att tänka på och jag älskar att umgås med de alla. Och därför kan jag inte först varför jag inte har någon energi.  Alltså jag kan inte begära mer i mitt liv men ändå är jag så trött på allt. Och nu kanske ni tror att det handlar om lathet, att jag bara är lat. Men det gör det inte. Jag mår ju bara allt sämre utav att skjuta upp allting i livet så om jag fick bestämma själv så skulle jag ju självklart vilja ha den där energin som jag hade för några år sedan. Då jag skötte mig bra i skolan, då jag vaknade av mig själv pigg och utvilad klockan tidigt på helgerna, då jag hade energin till att åka till gymmet eller gå ut och springa. Men den finns inte. Och jag hatar att ha det som jag har det nu. Och jag har ingen aning om hur jag ska komma ur bubblan jag lever i. Jag mår ju bara allt sämre när jag håller på såhär och får en sådan ora över framtiden. Mitt problem är att jag inte kan ta tag i saker, jag finner ingen mening, och på så vis blir bara allt sämre. Och det värsta av allt är ju att jag inte vet varför jag mår så här. Och när jag inte själv vet det, hur ska jag då kunna ändra på allt detta? Även fast jag tvingar min kropp till att göra allt så går det inte. Jag och min hjärna kommer inte överens helt enkelt. Ni kanske tänker att jag är töntig och det är bara ta tag i sakerna. Men jag kan inte. Det går inte hur mycket jag än vill att det ska gå. Jag vet inte hur jag ska ändra på detta, kanske behöver jag hjälp. Men det känns så sjukt att tro att man behöver hjälp för att få tillbaka drivet, orkheten osv. För jag är glad men ändå inte. Jag behöver hitta tillbaka till den där extra gnistan ni vet. Och jag har nu bestämt mig för att jag ska ta tag i det. Jag ska ta tag i mitt liv för såhär kommer jag inte aceptera mig själv att fortsätta. Livet går inte ut på att man ska gå hemma om dagarna och bara slösa bort sin tid. Mitt mål är att jag ska vakna på mornarna och känna glädje, att jag inte vill ligga kvar där och sova hela dagen utan att jag ska flyga upp ur sängen och se fram emot allt som dagen har att erbjuda. För jag vet att den flickan finns någon stans inom mig, det gäller bara att ta fram henne.