TVÅHUNDRASJUTTIO

Tiden går fort när man har roligt. Ja, det har vi hört många gånger. Jag har dock kommit fram till att den går oändligt fort varesig jag har roligt eller inte. Fast främst när jag är stressad och världen kommer över mig. Då ser jag en stund på stjärnorna utanför min dörr. Men den stora himlen är inte alltid molnfri, inte ens den klaraste kväll. Molnen huserar inombords och vill inte lämna mig. Stress över saker jag borde ha gjort förra året men som kom med mig in på det nya. Saker som följt med mig så länge att jag vant mig vid dess närvaro och knappt vill låta dem gå. Ändå har det aldrig känts skönare än när följetongen stannar upp lite, omorganiserar i avsnitten och tar bort allt det onödiga. När något som tynger försvinner. Och det är det jag borde, nej, ska jobba med nu. Ogjorda inlämningsuppgifter, halvfärdiga projekt och all tvekan. Inför att allt ska bli rätt. I min värld är det fel när det är så. Jag vill ha mina sista minuter.