TVÅHUNDRASEXTIOETT

Ännu ett år. Vi har lämnat allt bakom oss nu. Alla stora ångestfyllda ögonblick och störtlyckliga stunder. Men det är svårt. Jag har så mycket jag funderar på. Hela tiden. Jag är nästan glad att jag är ensam, fast jag kunde vara annat. Jag har inte ens tid för mig själv. Fastän jag fyller dagarnas minuter med saker som känns meningsfulla för stunden slutar det med att jag ser ner på dem i efterhand. Jag vill vara så mycket, och drömmer så stort. Ett nytt år är bra. När till och med mina matematikuppgifter tar över mig hoppas jag på en klar himmel och stiger ut på bakgården. Ser på stjärnor. De gör en så himla liten. Mitt största problem i världen blir plötsligt inte ens synbart och jag blir lycklig.    Julsångerna och pyntet börjar ha gjort sitt nu, med trettondagen i antågande. I år var julen rätt så rolig faktiskt, trots att jag fortfarande känner att det är något jag laddar upp väldigt mycket inför och föreställer sig världens mys när jag sedan på dagen bara kunde säga, jaha. Det var väl typ så. Men kalle anka och julgransdoften är nog ganska trevligt ändå. Och det är ju en tid då alla ska samlas och umgås. Ja och så hade vi ju en kottegran. Det är fint.     I mellandagarna och lite dessförinnan har jag varit på jobb som jag säger. Fast det ska väl kallas praktik egentligen eftersom min kära yrkesskola tyckte att jag skulle ta två veckor praktik till, trots att de i ett halvår försäkrat mig om att timmarna skulle räcka. Men ja, jag behöver iallafall inte leka affär längre, utan jag har helt ensam tagit hand om textilaffären jag arbetade (praktiserade) vid i somras. Och det är ganska roligt. Speciellt när kunderna pratar finska och jag inser hur otroligt begränsad jag är i mitt språk. Tervetuloa.   Och min nya kärlek.     Nyår var väldans festligt i år. Trevlig middag hos en vän tillsammans med vänner, och sedan mot konsert i grannstaden. Trodde vi. Planerna för övernattning var Louises villa och för att inte behöva frysa tänkte vi värma upp den lite innan Karlebybesöket. Fast bilen dog. Strandsatta i Larsmo och våra planer och förväntningar grusades helt. Vi beklagade oss på sociala medier och undrade vad vi skulle göra med livet ett tag. Allt fix med klänning och smink kändes lite onödigt efter att man dragit på sig en stor tjock ylletröja. (nyårsklänning se inlägg tvåhundrafemtiosju) Men jag undrar om det inte var bättre såsom det blev. För vi hade det väldans festligt. Och vi blev räddade morgonen därpå med startkablar.      2014 års motto från insidan av en flaskkork:   "Smile happily and the whole world will wonder why"   Jag tänkte ta åt mig.