TVÅHUNDRASEXTIO

Jag är lite lycklig nu. Tangenterna mina fingrar knappar på är svarta med blått ljus som speglar bokstäverna som uppenbarar sig på skärmen vid varje knapptryck. En man från posten överraskade mig på måndag morgon med ett paket. Själv satt jag vid frukostbordet i pyjamas. Efter ett hastigt ombyte tog jag emot lådan han hade i handen. Paketet var inte adresserat till mig så jag tänkte inte mer på det utan hastade vidare till arbetet. Men det var årets julklapp. Och då menar jag inte råsaftpressen som jag fortfarande inte förstår mig på vad det är. Nej, något betydligt bättre var det. Det var min julklapp som jag hade lovats, och när jag kom hem igen var det mycket väl en vit låda i paketet. Innehållet vars tangenter jag sitter och knappar på för tillfället är min alldeles egen första datamaskin. Macbooken jag drömt om i över tre år. Som nu äntligen är min. Nu är det slut på frustrationen över att vara tvungen att dela med resten av familjen, och jag har något eget att ta med mig när jag flyttar till valfri studieort senare i år. För drömmarna tar aldrig slut.