TVÅHUNDRAFYRTIOTVÅ

Jag förväntar mig alltid en fågel och en liten del av himlen till dessa inlägg, för de är fria och gör något jag önskade jag kunde göra - flyga. Trots att jag inte har den gåvan är det är oftast där jag är, svävandes bland molnen och stjärnorna. Fåglar är det bästa jag vet, jag beundrar varje rörelse och varje vingslag, och om det är något jag gör så är det att sväva ut i periferin. För det gör jag så bra. Ibland sitter man bara där. Sitter och undrar hur ens liv blev som det blev, fastän det inte är över än. Någon sa att den som inte bryr sig är lyckligast. Man har känslan och tanken men vet inte vad man ville säga. Första gången. Vad hade det varit utan den första gången vi sågs? Helt som vanligt och tankarna åt samma håll som förut. Men när allt rubbas, vad gör man då? En tid när man struntar i alla läxor och prov och allt som varit det enda som betytt något suddas ut, och kvar är bara en tanke. Samma tanke. Du. Det är en ynka vecka kvar nu. En sista tid att färdigställa allt som färdigställas ska. Jag är inte säker på att jag blir klar i tid, men jag hoppas, jag satsar. Snart skall allt det som ännu är ofärdigt stå redo att presenteras, läsas upp inför en publik som är ens vänner men som man ändå känner rädsla inför. Jag är aldrig säker på vänner, aldrig säker på vem som stannar eller vem som sviker. Jag vill vara den som gör att man stannar, samtidigt som jag ser mig själv i spegeln varje dag och vet att det inte stämmer. Att det finns bättre, för alla. Man ska inte bry sig om vad andra tycker, samtidigt som jag fasar över att gå i korridorer med människor ståendes längs sidorna. Ifall jag känner mig fin och säker hoppas jag att någon ser och beundrar, är jag osäker redan efter fem minuter förstör det hela min dag och jag hoppas att jag inte syns. Det var visst insidan som räknas och utsidan har ingen betydelse. Men det har den. Mycket. Mina vänner tycker att jag blev för "fin" av mig i min nya stil. Men det stämmer inte. Jag är bara rädd, för att något jag byggt upp ska rasera. Och det gör det, om och om igen. Ena stunden tänker jag på allt fel jag gör och har gjort och ältar allt tills jag ligger med huvudet i kudden och tårarna rinner. Jag är inte bra på att låtsas. Samtidigt har jag utvecklats så mycket på mindre än ett år. Du skulle inte ha sett mig tala helt lugnt med en främmande människa, speciellt inte en pojke. Men jag har kommit fram till att det finns så många bra personer man spendera sin tid med. Och vara lycklig. Tills man kommer hem och vaknar på morgonen till en helt vanlig dag med vanliga rutiner, och allt roligt med ens är borta. Men. Detta har varit min bästa sommar i hela mitt liv, och jag vill säga ett litet tack till alla som har gjort den till det. Det är minnesvärt och får mig att le. Och jag vill ursäkta för att det blir som det blir. Men jag skriver, jag skriver igen. Jag vill slutligen säga till dig som läser, omge dig bara med personer du verkligen tycker om. Det syns på både insidan och utsidan.