TVÅHUNDRAFYRTIOFYRA

  Jag står vid de vita streckade linjerna som uppmanar mig att gå över. Jag kan fortsätta rakt fram, men någon gång måste man ta steget till den andra sidan. Våga. Våga satsa. Helhjärtat. Ett hinder ta sig förbi mig fort. Det är borta och vägen är fri igen. De kommer inte längre tätt men lyser upp dimman. Varför står jag fortfarande kvar på fel sida? Jag lärde mig ikväll att gå och leva min dröm, men kommer jag någonsin ta steget över de vita linjerna?