TVÅHUNDRAFEMTIOSJU

Julglitter och sextio veckor gamla bilder.     Jag sitter på huk i det svaga skenet från lampan ovanför mig. I handen håller jag glitter. Julglitter i silver med små stjärnor i. Jag funderar på hur jag ska julpynta mitt rum som jag nästan aldrig är i.    Sovrummet med ett namn som bekräftar användningen av det. På skrivbordet står skrivmaskinen framme, med tangenterna orörda sedan två månader tillbaka. Skrivmaskinen som man inte kan göra upprörda texter på eftersom utropstecknet saknas, och som inte är sådär fint som jag ville att det skulle vara, utan duger. Den var pappas.   Sovrummet med en orörd soffa och en fåtölj, en orörd gitarr och en dammig bokhylla i teak. Stilleben och böcker jag aldrig läser. Det enda som får känna min hand är lakanen i sängen där jag drar mig om morgnarna, och inte kan somna i om kvällarna. Sminkbordet jag fyndade via nätet som står vid fönstret där solen aldrig lyser in, med en bänkskiva nyanserad av puder jag spillt ovanpå den oljade träytan. Mina bara, kalla fötter går ovanpå den lilla mattan, och katternas små trampdynor likaså. Det resterande av de sjutton kvadraten samlar bara damm. Och jag nämns inte dammsuga.    I handen håller jag glitter. Julglitter i silver med små stjärnor i. Bakom de silverskimrande banden ligger de i guld. Orörda paket, något som kanske skulle bära upp mitt orörda rum och göra det ombonat. Jag tänker på att jag ska be pappa ta ner en liten gran åt mig att sätta i en vas på golvet i mitt sovrum, och som jag kan dekorera med pepparkakshjärtan och maränggranar och detta glitter, för att sedan om kvällarna se hur högen av barr på golvet växer sig allt större. De barrbeklädda grenarna vill ha vatten.Men jag nämns inte vattna.   Till förra julen bakade jag pepparkakor, som jag hängde upp på spetsband i fönstret i sovrummet. Jag hade skurit ut dem ur degen med en kniv, för att få göra klänningar. Till andras förtret hängde de i fönstret halva sommaren. Men jag tyckte om att ha dem där, mina klänningar. När jag till slut tog ner dem var pepparkaksdoften och förnimmelsen av jul borta, kvar var bara ett blekt skal som lätt smulades sönder mellan mina fingrar. När jag en dag i den föregående veckan lagade mat, och jag trevande letade efter kryddor i skåpet fann jag en påse med pepparkakskrydda. Jag andades in den söta doften av nejlika och kanel och kardemumma. Jag gjorde det upprepade gånger tills den enda luft jag kände till var fylld av doften av pepparkakor. Då gick jag runt i huset och allt jag kunde se framför mig var den stora granen i vardagsrummet och silvrigt glitter och tända ljus. Julsångerna på engelska dansade i mitt huvud och jag fick en varm och lycklig känsla inombords.   I handen håller jag glitter. Julglitter i silver med små stjärnor i. Det är inte priset, det är inte glittret utan det är insikten om att i år kommer det att bli precis likadant som förra året. Jag pyntar så lite som möjligt i mitt sovrum eftersom jag aldrig är där, och aldrig kommer mig för att ta ner det. Långt efter trettondagen står det ännu kvar. Julpyntet. Papperstjärnan ifrån Clas Ohlson jag inte längre beundrar, alla lysande rosa hjärtan i den dammiga bokhyllan och granen med pepparkakor och maränger hängandes på grenarna, med alla barr på golvet.    Precis som det ska vara. Jag sätter tillbaka det silverskimrande glittret bland de i guld och sträcker på mig och går vidare.   I write about the terms of which I always decorate my bedroom before christmas. I write about silversparkeling glitter.