Bargig VS Barn

Jag har fått många frågor om varför jag inte tar bargig och liknande. Och ska jag vara helt ärlig så är intresserar det inte mig på samma sätt som det gjorde förut. Jag mår skit av alkohol, både när jag är packad (inpå småtimmarna), och mår verkligen sämst dagen efter, jag blir extremt bakfull, det blir alltid dyrare än planerat, jag får bakfylle-ångest. Jag kan bli sugen någon gång, absolut. Men då sätter jag mig hellre med vänner hemma, dricker vin, lyssnar på musik och snackar skit. Det är så jävla trevligt verkligen. Eller eventuellt sitter på en bar med musik. Jag känner inte behov av att stå på en svettig krog. Jag vill stadga mig. Köpa lägenhet och katt. Med min Linus. Jag har också alltid velat ha barn tidigt. Många säger att man kastar bort sitt eget liv när man skaffar barn och ifrågasätter detta. Det förstår jag inte riktigt. Jag förstår att man inte kan vara egoistisk när man har barn, för att man har ett enormt stort ansvar. Men att kasta bort sitt liv? Jag känner tvärt om, att man förgyller livet när man skaffar barn. Att man liksom har någonting större att leva för. Jag har unga föräldrar, de var 20 och 21 när dom fick mig, och jag vet vilken fantastisk relation jag har till mina föräldrar, och jag vill ha samma relation till mina barn. Jag vill vara ung och pigg när jag får barn, precis som mina föräldrar var. För jag tror att om jag hade fått barn i äldre dagar så hade jag inte orkat på samma sätt som man orkar när man är ung. Jag kan ju bara tala för mig själv och mina erfarenheter, och det är absolut inget fel med att ha äldre föräldrar, det är på många sätt bättre. Om man ser på exempelvis ekonomi och karriär, där står ofta äldre stadigare och där med har en bättre utgångspunkt på just det planet. Men det är inte vad jag vill, jag behöver inte ett enormt kapital, även om det kanske hade varit tryggt. Min bästis är gravid och har gått ungefär halva graviditeten och jag ska erkänna att jag är lite avis minsann. Längtar som en tok tills den där lilla krabaten kommer till världen. Som jag ska skämma bort den lilla tjejen!  Många säger också att man måste vara säker på att man vill leva med just den mannen i hela sitt liv och att man omöjligt kan veta det i min ålder. Då undrar jag såhär: Vadå måste? Vem är du säga att det är omöjligt i min ålder? Är du synsk? Och oavsett om man skulle vara tillsammans resten av livet eller ej, så löser det sig. Jag har haft skilda föräldrar sedan barnsben och inte har jag lidit över det. Tvärt om. Så länge dom är lyckliga. Man kan ha en crappy uppväxt oavsett om ens föräldrar bor tillsammans eller ej. Och i mitt fall har inte det påverkat mig negativt. Till mamma och pappa: Ni kan andas, det blir inte barn än på några år.