---
Du tog orden ur min mun Jonathan Newton! Den svenska skolan har tryckt igång en tidsinställd bomb, som snart kommer att explodera med en hel generation som offer. Plötsligt ska minderåriga skolbarn förväntas resonera som vuxna högskolestudenter, och det kommer bara att leda till att de ger upp – och slås ut. Svenska skolpolitiker och –debattörer fick fullständigt fnatt när svenska skolor plötsligt började falla i OECD:s rankning. Att detta möjligen kunde ha många orsaker var inte tal om att diskutera. Istället skulle våra höga ansvariga ta ”krafttag”. Problemet är bara att det nya betygssystemet inte bara ersatt en gradskala med en annan. Inte heller att den ”enbart” ska mäta kunskaper bättre än den förhatliga normalfördelningskurvan som låg till grund för 1-5-skalan (inte) gjorde. Problemet är att det istället står för ett tyst paradigmskifte som just nu manglar sönder en hel generation utom de allra, allra mest studiebegåvade och verbala. För att få bra betyg i det nya systemet räcker det nämligen inte bara med att har lärt sig sin läxa. För att få ett betyg över den lägsta godkända nivån räcker det inte heller med att kunna analysera och förklara. För att få bra betyg måste man kunna dra egna slutsatser och kort och gott producera ny kunskap. Egen forskning skulle krävas för att uppfylla de högsta betygskriterierna i flera fall. Detta är en domän som tidigare varit förbehållen universitets- och högskolevärlden. Visst, det kan väl spontant tyckas lovvärt att det sporrar en och annan till nya stordåd som vi kan glänsa med i OECD-klubben. Men det man glömmer är hänsynstagandet till barnens mognad och kapacitet. Jag ska ta ett exempel. Nyligen hade äldste sonen ett prov – eller ska vi kalla det tenta? – i samhällskunskap. Det handlade om Sveriges och EU:s styrelseskick. Redan det är en utmaning för dem som varken är myndiga eller röstberättigade att intressera sig för. Men efter att ha satt mig in i både provets innehåll och det som krävdes för att få goda betyg, insåg jag att uppgiften i stort var på samma nivå som när jag studerade statsvetenskap på Stockholms universitet på 1990-talet. Här gällde det att, enligt de gillade och stadfästa betygskriterierna, ha ”mycket goda kunskaper om olika samhällsstrukturer” och visa det ”genom att undersöka hur sociala, mediala, rättsliga, ekonomiska och politiska strukturer i samhället är uppbyggda och fungerar och beskriver då komplexa samband inom och mellan olika samhällsstrukturer”. Dessutom ska man, återigen citat, ”föra välutvecklade och nyanserade resonemang om hur individer och samhällen påverkas av och påverkar varandra och beskriver då komplexa samband mellan olika faktorer som har betydelse för individers möjligheter att påverka sin egen och andras livssituation”. Men det räcker inte, man måste också kunna ”värdera och uttrycka olika ståndpunkter i några samhällsfrågor med välutvecklade resonemang och väl underbyggda argument och kan då i stor utsträckning växla mellan olika perspektiv”. Grabben går i åttonde klass. Den fjortonåring som på allvar kan beskriva komplexa samband mellan sociala, mediala, rättsliga, ekonomiska och politiska strukturer i samhället är det ärligt talat väldigt synd om. Själv skulle jag inte klara den uppgiften, åtminstone inte med enbart papper och penna på ett skolprov, trots att jag jobbat som journalist i snart ett kvarts sekel med speciell inriktning mot näringslivs- och EU-bevakning, tidvis på plats i Bryssel. Men som om inte detta skulle vara nog, måste samtliga kriterier på olika nivåer vara uppfyllda för att man ska komma ifråga för höga betyg. Missar man på ett enda område, rasar man ohjälpligt ner ganska många steg, och kan hamna på lägsta nivån E även om man i övrigt uppfyller kraven för A. Detta gäller nu inte bara samhällskunskap. Samma sorts bedömningsgrunder ligger till grund för betygssättningen i samtliga ämnen. Alltså även ämnen där det omedelbart inte känns naturligt att föra ”välutvecklade och komplexa resonemang”, till exempel matte eller hemkunskap. Eleverna som ska försöka nå upp till de nivåer som inte ens du eller jag hade klarat av tappar helt enkelt lusten. De ger upp. De blir inte mer, utan mindre, studiemotiverade av att kraven skickats upp bortom stratosfären. De elever som följer en mer normal utvecklingskurva för en tonåring riskerar att för längesen ha spårat ur och tappat kontakten med sin utbildningskarriär när de kommit upp i gymnasiet. Dagens betygssystem är ondskefullt och totalt oproportionerligt i relation till vad minderåriga barn kan förväntas klara. Det är ett hån mot våra barn och riskerar att slå ut en hel generation ungdomar.