Argh

Hejsan   Sitter på jobbet, lite seg men bara 2 timmar  och 15 minuter kvar nu, inkl. lite rast.   Igår ringde jag och sa upp vår lägenhet.. det var såklart med lite blandade känslor. Det är ganska mycket blandade känslor nu när vi måste ta beslut om framtiden. Jag känner ju att jag MÅSTE börja plugga i vår och har bokat in ett telefon-möte med en tjej på Study Abroad, angående studier på Santa Monica College i USA. För det stora problemet är att Jacob vägrar röra sitt arsle ifrån lilla Sundsvall stad. Han vill köpa oss en lägenhet här och förstår inte varför jag inte vill börja plugga på Sundsvalls Universitet. Vilket gör mig så förbannad att jag igårkväll inte visste vad jag skulle ta mig till. Slog honom med en kudde, svor och gick och la mig med kläderna på och somnade av ilska.   Det krockar verkligen mellan oss där när jag vill ut och upptäcka världen, när jag känner att Sundsvall inte räcker till. Om jag har över 21p i gymnasiebetyg så KAN jag överhuvud taget inte tänka tanken att börja på Sundsvalls Universitet där det är typ 14p i intagningspoäng på ekonomi. Kan inte. KAN inte. Om jag faktiskt har möjligheten att börja på ett av Sveriges bästa universitet, om jag har jobbat hårt för att nå ett mål så att jag kan göra det, hur ska jag då kunna tillåta mig själv att sätta mig på en liten bajsskola i Sundsvall? Vad säger det om mig? Och det som gör mig så förbannad är att Jacob inte ser något fel i det utan istället propsar på att jag INTE ska välja det bästa, INTE göra mitt bästa, INTE satsa på det bästa.. Istället för att peppa mig till att nå längre än jag själv tror att jag kan nå, så får han mig just nu att känna att jag inte är nog bra, att det inte finns något för mig där ute, att en medelmåttig skola duger bra åt mig. Att det inte behövs något mer, det räcker med ordinärt. OCH DET GÖR MIG SÅ FÖRBANNAD HUR HAN INTE KAN FATTA ATT DET INTE DUGER. Eller snarare hur han inte kan TYCKA att det inte duger.   Och jag VÄGRAR låta mig övertalas, jag FÅR inte låta mig övertalas av att han kan köpa en fin lägenhet till oss också kan vi jobba och tjäna pengar och börja plugga nästa höst. Jag har inte TID att vänta. Jag vill inte dra ut på tiden mer jag måste komma IGÅNG. Jag har redan skjutit upp skolan en termin jag KAN inte vänta längre. Och jag VILL inte bostätta mig på riktigt i Sundsvall, det var aldrig min plan och jag VILL inte. Jag VILL inte jag VÅGAR inte stanna en minut till egentligen för risken att bli fast för alltid. Så istället känner jag att jag måste satsa DUBBELT så stort för att känna att jag VERKLIGEN ska kunna trotsa och visa att jag säger "NEJ" och visa att jag vägrar en medelmåttig skola, ett medelmåttigt liv. Så därför bokar jag in ett möte om att börja plugga i USA. Om Jacob ändå vägrar följa med mig 3 timmar bort till Uppsala, då spelar det väl ingen roll var i världen jag befinner mig. Då behöver jag väl inte ens kompromissa från USA till Göteborg till Uppsala. Då kan jag väl lika gärna göra det jag helst av allt vill, vilket är att plugga i Kalifornien. Jag fattar inte att han inte fattar. Jag fattar inte vad han ser i Sundsvall och ett liv och en framtid här. Om han vill fortsätta jobba så fine, men det finns 500 lediga jobb i Uppsala mot 145 lediga i Sundsvall. Så det är väl bara att söka? Det är väl ändå ingen idé att köpa och renovera en lägenhet, att lägga massa tid på det bara för att flytta när den precis blivit klar? Då är det väl bättre att satsa lite större och köpa/hyra en lägenhet i Uppsala där vi kan befinna oss i 3-5 år?!   Jag fattar inte. Det jag fattar är att Jacob har alla sina vänner här och sin kära familj. Men jag har bara honom här. Jag har ingen vän kvar för alla har flyttat. Alla har liksom dragit. Undra varför?! För det finns inget att hämta här!! Så vad ska JAG vara kvar här och göra?!?! Då får väl Jacob vara kvar här om han vill med sina vänner och sin familj, men jag måste ju leta upp nya människor lika ensamma som jag haha. I en ny stad, i ett nytt liv. Helst ett nytt land. Helst engelska-talande ensamma människor. Jag har aldrig planerat ett liv i Sundsvall och om jag låter mig övertalas så kommer jag aldrig förlåta mig själv. Precis som jag aldrig skulle förlåtit mig själv om jag inte for till USA som Au Pair som är det bästa jag gjort i mitt liv.   Ja. Så vi har ju lite av ett dilemma: Jacob vägrar flytta på sig och allt jag vill är att flytta på mig. Han känner dessutom att han måste hitta en lägenhet här nu när jag sagt upp vår - som jag gjorde för att vi skulle åka utomlands och jag sedan flytta. Men nu vill ju inte Jacob åka utomlands för han har inte tid eftersom han måste hitta en lägenhet. Ja jag hade liksom tänkt hitta lägenhet i Uppsala tills vi åker och ändå vara borta hela December (hehe). Men Jacob hinner inte hitta någon här så han kan inte resa har han bestämt sig för. Så vi får se om det blir någon Asien-resa i vinter..   Det roliga är att alla saker jag någonstin tvingat Jacob till, dom har ju faktiskt turned out all right. Fiskbad och fotmassage i Thailand - Thailand överhuvudtaget - en resa till New York över jul och en till Mexico. Flytta hemifrån (nu vill han inte ens flytta hem igen!). Allt har liksom bara varit bra. Han har varit så rädd inför allt, men tillslut har jag tvingat honom och som sagt, nu vill han inte ens flytta hem han som inte ville flytta över huvud taget. Så hur mycket skada kan en flytt till Uppsala göra??! Funkar det inte får han väl bara flytta hem igen. Det kan väl inte vara så svårt. Men allt ska ju vara så himla svårt hela tiden istället för att bara köra på. Man lever bara en gång och varför sitta och vänta på att saker ska hända, man får väl ta tag i saker och utnyttja tiden?!   Blir så irriterad. Och det är så jobbigt ju för att det är ju inte så att jag vill flytta ifrån Jacob. Det är ju det som är problemet att jag inte vill göra det och det är därför det är så svårt att bara flytta och skita helt i vad han tycker. Och risken att låta mig övertalas. Risken som jag inte vågar ta. Bajskotte. Så planen är ju nu att JAG ska övertala Jacob att följa med mig, men det sitter i tjära denna gång.....