Ångest - en del av mig, tyvärr.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva om detta. Skriva om det som har varit det jobbigaste för mig sedan jag var liten. Jag har i många år kämpat med många typer av ångest.Jag har bara inte vetat om det.Det tog mig strax över 10 år för att veta och förstå varför jag mår som jag gör, till och från. Jag är extremt känslig ibland, jag kan bli arg, ledsen, glad eller allt på samma gång - för nästan ingenting.Oftast kommer ångesten helt utan förvarning, men ibland kommer den krypandes, och är 9 av 10 gånger olidlig. Hur det börjadeJag har fått lära mig, att ångest har funnits i min vardag sedan jag var liten.Det började med separationsångest. När jag var tillräckligt gammal för att känna känslan av tomhet. Då började allt.Jag minns så väl, hur jobbigt det var för mig när jag skulle till pappa en helg. Lämna mamma, lämna mitt rum, lämna min säng. Allt var jobbigt.Samma visa var det när pappa lämnade mig hos mamma efter helgen - det började om fast på en annan plats - som jag tidigare inte kunde vara ifrån.Jag grät efter pappa, jag hade ont i magen, jag hade svors att sova.Det tog ett tag för mig att förstå att jag inte blev lämnad, det var bar ett tillfället adjö. Åren har gått, med mycket tårar och mycket magknip. Jag har under alla dessa år lidit av mag-problem. Stressmage, IBS, magkatarr och så vidare. Jag har en känslig mage, men den mår absolut inte bättre av den ångest och stress jag lever med. Separationsångesten finns kvar, men det började utvecklas en ny typ av ångest för mig. Något som började i 3e/4e-klass. Jag fick prestationsångest. Jag jämförde mig med alla andra, jag tyckte alltid att jag var sämst.Det är som en tävling, hela livet är en tävling med prestationsångest.Jag lider än av det. Jag kan aldrig se något positivt i det jag gör eller åstadkommer, jag ser alltid det negativa - jag hittar alltid en punkt angående mig eller mitt arbete att kritisera negativt. Trots att jag ändå har haft det hyfsat enkelt när det gäller det sociala, i skolan eller de hobbys jag har haft - så har jag alltid sett det jag är sämst på - aldrig det jag faktiskt är riktigt grym på. Prestationsångest utvecklades till panikångest ju äldre jag blev.När jag började 9an så kände jag verkligen en press. Jag måste ta mig igenom grundskolan med toppbetyg (trots att jag tyckte att jag var sämst). Jag var tvungen att vara helt outstanding när jag började första året i gymnasiet, för vem annars skulle vilja anställa mig när jag väl tar studenten och ska ansöka om jobb, om jag inte är bäst i hela skolan? Och då menar jag bäst, bäst på allt!Min första pankångestattack var i första ring. Jag blev dumpad. Jag grät, jag skrek, jag hyperventilerande, jag skakade, jag mådde illa, pulsen steg, jag kunde inte andas - jag trodde jag skulle dö, för jag blev just lämnad, helt jävla ensam i denna hemska jävla värld. Attack nummer två.Jag vet inte ens själv vad som utlöste denna. Den bara kom. HELT utan förvarning. Ångest är så. Den bara kommer. Det har jag fått lära mig nu - nu när jag vet att det faktiskt är ångest jag kämpar mot.Attackerna kom. En efter en.Jag blev sjuk, 2016. Jag fick en chock. Jag fick urinblåsecancer.Ordet låter värre än vad det är. Man dör inte - men det trodde jag.Jag blev dock väldigt stark under denna period.Jag gick på behandlingarna och läkarbesöken själv. Jag tog det med en klackspark - eller ja, jag intalade mig själv det. Men nix.Jag satte mig själv i en riktigt värdelös situation.Jag intalade mig själv att jag är stark. Jag är inte svag, det är jag inte.Så jag blev ännu sjukare, fast inte ett virus. Jag slutade äta.Jag började svälta mig själv. Jag åt i princip ingenting. Folk i min närhet började självklart märka av detta. Så de gjorde, precis som jag själv hade gjort - nämligen kontrollera mina matintag. De stämde av med mig om jag hade ätit. Absolut sa jag, but no. Jag åt inte. Sedan började folk se på när jag skulle äta. Så jag verkligen åt. Och jag gjorde det, jag åt. Men jag spydde upp allt igen strax efter. Jag fick bulimi. Jag hittade en stadig plats i mitt liv. Nämligen när jag fann min Daniel. Jag började äta, jag var glad, jag hade inga ångestattacker. På ett tag iallafall. Jag har fått några panikångestattacker då och då. Vissa värre än andra. Men för ett år sedan. En tisdag i juni. 2017.Då fick jag min värsta attack någonsin.Jag minns ingenting förutom att Daniel skulle hämta mig i Liljeholmen på kvällen. I tunneln påväg hem. Då får jag panik.Kliver ur bilen, jag måste spy.Sen minns jag inget mer - jag vaknade upp i tunneln, när TMA-bil, ambulans, polis, brandkår - ja, alla, stod runt mig. Det blinkades med blåsljus. Filen i tunneln var avstängd. Sen försvann jag igen.Vaknar sedan i ambulansen. Minns att sjukskötaren hette Andreas.Sedan försvann jag igen - och vaknar upp på S:t Görans Psykakut. Hur det är nuJag har mått ganska bra. Men som sagt, ibland kommer ångesten från ingenstans, men den kan lika fort försvinna igen. De fyra senaste veckorna har jag känt att det är påväg igen. Magont, svårt att andas, trött, svag, illamående, känslig, rädd, oro, tryck över bröstet, uppstötningar, ont i kroppen, huvudvärk - allt.Jag tror jag är påväg in i en väldigt långdragen och kraftig ångestperiod. Jag var tvungen att gå från jobbet i måndags. Jag klarade inte mer. Jag bröt ihop. Jag ringde vårdguiden och fick råd. Jag följde deras råd. Nu väntar jag på en läkartid på fredag och hoppas på att någon kan hjälpa mig att få slut på detta. Jag är trött på att må såhär. Jag är trött på att ständigt oroa mig för att hamna i vissa situationer. Jag är trött på att behöva rätta mig efter min ångest. Jag gör allt som min ångest säger att jag ska göra - jag tröstäter, jag är i stort behov at nikotin, koffein, jag sover inte som jag ska, jag oroar mig. Den där förbannade jävla ångesten. Observera att det började med en typ av ångest - men det har inte bytts ut till en annan, utan det läggs på med ytterligare olika typers av ångest. Jag har fortfarande separationsångest. Något som började när jag var liten. Jag har fortfarande IBS, stressmage, ångestattacker, prestationsångest etc. Idag - kort sagt. Jag är stressad, jag är orolig, jag är rädd, jag har ångest.