Ett personligt inlägg

Jag har länge kämpat med min självkänsla. Mitt självförtroende har varit relativt bra och är det även nu, men när det kommer till självkänslan är det helt annat (för er som inte vet skillnaden på självförtroende och självkänsla läs här: länk.  Det märks inte på så  sätt att jag går omkring och mår dåligt eller är sjukt osäker på allt och ingenting. I mitt fall kommer det mest fram då jag ser på min relation till mig själv och relationerna till andra människor. Då jag träffar nya människor tar det alltid länge förrän jag släpper någon nära in på. Ett bra exempel är Sofia, idag en av mina absolut bästa vänner, det tog väldigt länge före jag kände mig redo och litade tillräckligt mycket på henne för att öppna mig. Det handlar inte om att andra personer inte skulle gå att lita på, det handlar om min egen osäkerhet och rädsla för att bli sviken och utnyttjad. Samma sak gäller om en vän sviker mig ordentligt, då är det väldigt osannolikt att denna person är min vän mer efter det. Jag anser att (nästan) alla förtjänar en andra chans, men är väldigt dålig på att själv ge dem. Självbevarelsedrift eller något åt det hållet skulle jag kalla det. Har jag något som tynger mig, speciellt saker som kanske inte verkar så stora, så tränger jag oftast undan dem och går omkring och grubblar på dem för mig själv. Jag är rädd att andra skall se det som löjligt och uppmärksamhetssökande om jag delar med mig av mina tankar, vilket även har hänt några gånger. Alltså är jag väldigt försiktig med vad jag delar med mig om mig själv till andra. En sak kan verka hur liten som helst för den som lyssnar, men för den som berättar kan det kännas hur stort och jobbigt som helst. Så tänkt på det nästa gång du inte skulle orka lyssna på din väns små bekymmer. Jag har väldigt svårt att ta emot komplimanger. Att få höra en så simpel komplimang som "vad du är fin idag" är svår för mig att acceptera, tacka och ta emot. Det känns mer som om någon driver med mig, jag vänder det positiva till något negativt. Det spelar ingen roll om det är bästa kompisen som säger det eller en helt främmande människa, osäkerheten finns där ändå.  Tanken på att träffa någon som faktiskt tycker om mig för just mig har alltid känts skrattretande, mission impossible. Jag kan inte ta det på allvar om någon visar intresse för mig, jag viftar bort det som ett skämt eller hittar andra ursäkter för det, för att skydda mig själv.  Vilket leder till att jag inte släpper någon så nära att den faktiskt skulle lära känna mig, eller jag lära känna någon. Släpper jag ingen nära på så kan ingen såra mig heller. Ögonkontakt är så otroligt viktigt, men något jag ibland kan ha svårt att hålla. En del människor ser på en så som att de skulle kunna se rakt igenom en,  alla ens osäkerheter och charader. Det om något gör mig osäker, titta inte på mig tillräckligt länge för att se allt jag försöker dölja.  Allt är en enda ond cirkel, och jag har flera gånger varit förbannad på mig över mitt beteende, men det är svårt att lära gamla hundar sitta. När man väl är inne i det så är man det ordentligt. Känslan att inte känna att man är bra nog, att jag inte är värd lika mycket som alla andra. Jag vet att det här inlägget kan uppfattas  som ett desperat försök att få uppmärksamhet, därför har inlägget luggit opublicerat i mitt utkast i paren månader. Men jag vet att jag inte kan vara den enda som känner så här, så jag vill dela med mig. Om inte för någon annans skull så för min egen. Det är trots allt bara ett ärligt inlägg från mig till er. - Amanda